Det här med att ha tid.

   Att ha flera intressen är lite som att ha flera barn (inbillar jag mig, jag har inte ett enda). Man känner alltid att man borde ge dem mer tid, fast man samtidigt inte kan ge mindre tid till någon av de andra. Så här går det till i min familj:

Äldstingen, ritandet, har varit med länge i leken hen! Så länge att jag brukar tänka att hen klarar sig själv, jag behöver inte spendera så mycket tid på hen. Och så styr jag vidare och lallar med Skrivandet, nästa ner i ledet. Det är en trilskande unge det! Behöver massor med tid och utrymme och böcker och mestadels vägrar hen samarbeta över huvud taget. Bara lägger sig på golvet med armarna över huvudet och säger ”NEJ, MAMMA! VILL INTE!!!”. Och så får jag tjata och trilskas tillbaka, försöka luras, erbjuda godis, alla verktyg i min arsenal. Och ändå funkar det bara då och då. Jag tror Skrivandet har lite asbergers, sådär att hen har svårt att förstå det sociala samspelet mellan Skrivandet och dess syskon och mamma. Och Skrivandet behöver fasta rutiner, allting på samma tid, alltid lika-lika, och för en sinnesförvirrad mamma med alldeles för många ungar rännandes runt fötterna så kan det vara hemskt svårt att hinna med det här med rutiner, samma-samma, lika-lika. Ibland säger Skrivandet, att nu, mamma, nu vill jag vara med! Och så har jag liksom inget val annat än att låta Skrivandet ta över, oavsett om jag umgås med Ritandet eller Sömnaden.

Sedan måste jag ta hand om sömnaden, hen lackar ur och hotar med att ge sig av om jag inte är där med jämna mellanrum och kikar i tidningar, kollar på bloggar, tar med hen till tygaffärer och pekar på folk ute på stan och viskar ”titta vilka fina byxor! Sådana skulle vi kunna göra, fast ännu bättre!” och så går vi hem och så gör vi just det. Och vi har jätteroligt ihop, men ibland blir det så intensivt att vi glömmer att äta och sova och ibland kan det vara så att vi behöver lite tid isär.

Och så Ritandet. Denna tonåring till talang. Plötsligt, när jag sitter böjd över någon uppgift med Skrivandet och försöker trilska igång denna krångliga men åh så underbara när det väl funkar, unge, då kommer plötsligt Ritandet ut från sitt rum med hormonerna stormande i kroppen och säger att ”JAG HATAR DIG MAMMA FÖR DU BARA TAR HAND OM ALLA DESSA SMÅUNGAR OCH MIG, MIG TÄNKER DU MINSANN ALDRIG PÅ LÄNGRE! JAG VILL OCKSÅ HA TID!!! JAG FINNS!” och så måste jag liksom försöka hålla Skrivandet igång samtidigt som jag försöker lugna ner Ritandet och säga åt hen att ”hördu, gullet, jag ska bara, jag ska bara..” medan jag har skitdåligt samvete.

Dessutom är dessa ungar jävligt svartsjuka. Stackars min pojkvän, han är som ”mammas nya kille”, kommer in och ska ta YTTERLIGARE tid från de här förbaskade grinollarna. Och så sitter de där, i hörnet och tjurar, allihop tillsammans, enda gången de låter bli att bråka med varandra och istället fokuserar sina krafter utåt. Mamma försöker bara ha lite ”egentid” med sin ”nya kille” och så sitter de där och muttrar och slänger sudd i huvudet på mamma när mamma bara försöker TA DET LITE JÄVLA LUGNT.

Och sen får mamma ett utbrott och grinar i killens famn och säger att: ibland önskar jag att jag inte hade några barn! Ibland önskar jag att jag var en sån där människa som bara kunde ta dagen som den kommer, som hinner med ett 9-5 jobb och inte bara sitter och saknar sina ungar hela dagen lång.

Och sen vaknar jag nästa morgon av att Skrivandet pussar mig på kinden, Ritandet kittlas på magen och Sömnaden plirar på mig med sömndruckna ögon och så sitter jag där och tänker att: ”fan vad jag är lycklig som har så många barn som jag älskar.”

Sen kommer det ett sudd flygande genom luften, landar i mitt öga och så börjar allting om igen.

Återigen det här med att läsa.

Att lära sig att läsa. Det är ju fint att man ska göra det. Och det är synd att färre och färre ungdomar läser böcker. Men ibland undrar jag hur det lärs ut. För många verkar det som att "lära sig att läsa" är att kunna läsa skrivna ord och så fort man kan det så ska skolväsendet släppa en hög torra "klassiker" i huvudet på en. Och så ska man läsa dem vid 13 års ålder, uppskatta Dostojevskij, Lagerlöfs Jerusalem och allehanda författare som skriver som saker man inte ens har upplevt, känt eller tänkt på ännu. Och så ska skolväsendet fnysa åt all "dålig" litteratur, ungdomslitteraturen, populärlitteraturen, den samtida och den som folk i allmänhet läser.

Jag tror att frasen "att lära sig läsa" innebär så hemskt mycket mer än att bara kunna se att bokstäver sammansatta bildar olika ord och att man vet vad dessa ord betyder. Att lära sig läsa innebär att lära sig känna genom ord, att lära sig uppleva utan en bild, med bara sin egen fantasi och författarens bokstäver till hjälp. Att lära sig förstå, att lära sig läsa snabbt nog för att det inte ska vara en sådan tragglig syssla och tar hundra år att överhuvudtaget komma till där någonting spännande händer. Att lära sig inte bara vad orden betyder, men också att lära sig hur de kan få en att känna, hur de kan bilda världar som inte ens Hollywood rår på. 

Och jag tror inte man lär någon att läsa genom att tvinga dem igenom Brott och Straff vid 13 års ålder. Det jag tror man lär människor då är att läsning är tråkigt och torrt och svårt och krångligt och så fort de tar sig ut från skolan så läser de inte mer, därför att allt de associerar läsningen med är ångest och rastlöshet och att sitta och försöka ta sig igenom en text man i slutändan förstår lika lite av som innan man öppnade boken. Jag tror de flesta inte har läst tillräckligt för att vid den åldern uppskatta den sortens litteratur. Min mamma minns med fasa när min syster försökte traggla sig igenom just denna tegelsten vid just denna ålder och det bara gick inte! Hur hon än försökte, så gick det inte. Hon förstod inte vad hon läste, och hur ska man kunna bli ivägsvept på litteraturens vackra vingar om man överhuvudtaget inte hajar vad fan det står? Det här dödade hennes läsglädje i nästan 10 år framöver och hade det inte varit för "skräp"-litteratur, "enkel" litteratur, sådan där tidsfördrivarlitteratur, så hade hon aldrig återupplivat den och då hade hon aldrig läst som hon gör idag. Högt och lågt, intellektuellt och för skojs skull. Hon är den mest intelligenta människan jag känner men hon trodde, på grund av en jävla rysk tegelsten i början av  hennes tonår, antagligen att hon var för dum för att läsa. Eller åtminstone att det var alldeles för mycket jobb för alldeles för lite utdelning. 

Jag läste när jag var liten. Min pappa brukade skämta att om jag inte hade någon bok till hands skulle jag i värsta fall ge mig på telefonkatalogen. Jag var medlem i bokklubb och höjdpunkten i månaden var när bokpaketet jag beställt kom i brevlådan och då satt jag inlåst på mitt rum i timmar och bara läste. Vad jag läste? Tvillingarna på Sweet Valley High. Kalla Kårar. Allt som handlade om ond bråd död och läskiga kryp kastade jag mig över som en hungrig varg. Jag älskade Kitty-böckerna och jag läste så mycket amerikansk skräp-ungdomslitteratur att jag sedan, när jag väl började skriva, döpte alla karaktärer till Ted, Nick, James, Hannah, Alison… De bodde i New York, Texas, Kalifornien. Sverige, vad var det? Sedan gick jag över till Stephen King, läste allt jag kom över. Läste knappt något annat i flera år. Till och med när jag för några år sedan läste litteraturvetenskap på universitetet smygläste jag Stephen King mellan varven (och blev uppläxad av läraren på grund av just detta). Allt detta som döms ut som skräp, utan kvalitet, saknar värde. Men det är just dessa böcker som lärde mig att läsa. Lärde mig att fly från verkligheten, lärde mig att till fullo begrava hela sinnet i en bok och vara där tills pappa eller mamma eller min nuvarande pojkvän ropar att det är middagsdags och jag vaknar ur min trans. Det är just dessa böcker som, när jag var alldeles för ung för att förstå vad fan Raskolnikov över huvudtaget sysslade med, lärde mig varför litteratur är så jävla underbart. Därför att det kan tala till dig, var som helst, när som helst, hur som helst och på vilket plan som helst. 

Det är dessa böcker och de upplevelser jag fått genom dem, som har hållit min läsglädje vid liv och därmed lett till att jag lärt mig fler ord, lärt mig att läsa svårare texter, lärt mig att äntligen uppskatta vad som är grejen med Brott och Straff (jag läste den en gång på litteraturvetenskapskursen. Fattade inte ett ord. Läste den igen förra året. Tyckte det var en fantastisk bok på alla sätt.). Jag hade aldrig hållit ångan uppe utan att läsa Stephen King vid sidan av (fast nu tycker jag förvisso att han i många böcker är en absolut fantastisk författare och inte alls någon skräp. Men litteraturvärlden håller inte alltid med mig där.). Det är viktigt att barn och ungdomar läser, inte vad de läser. Det är viktigt att de lär sig hur underbar litteraturen kan vara, inte hur viktigt det är med just den och den klassikern. Jag är helt med på att litteraturen är viktig att lära ut, att vissa böcker är viktiga att känna till och att litteratur inte bara är kioskvältare och tidsfördriv. Men jag tror inte man kommer någon som helst vart med att tråka ut stackars 13-åringar med att tvinga dem att läsa hela Brott och Straff och sedan banna dem 10 år senare för att de inte läser.

Visa människor glädjen i att läsa så kommer de hitta till klassikerna i vilket fall som helst.

Så det så!

   Jag kommer ihåg när jag satt i lektionssalen, min första universitetskurs, kanske inte min första lektion men tidigt nog för att vara osäker på mig själv och situationen. För att vara helt ärlig så var jag nog lite osäker hela tiden tills kursen slutade några månader senare. Jag visste inte hur man skrev universitetsuppgifter (det vet jag för övrigt fortfarande inte), jag visste knappt var jag var och jag var inte alls lika självsäker som han som alltid räckte upp handen och kunde allt om allt och dessutom älskade att fnysa nedlåtande när någon sa något som inte riktigt nådde upp tills hans nivå (jag tänkte i hemlighet att han säkert hade gått kursen förut, och varit dålig, och sedan gått om den och sett till att vara allra allra bäst i klassen och fnysa åt de som var dåliga, för att liksom täcka över sin egen otillräcklighet. Men så säger min pojkvän att jag tänker alldeles för gott om människor, vissa är bara svin.)
   Men iallafall. Där satt jag. Näsan nedtryckt i en bok, som alltid. Nämnde jag förresten att detta var en litteraturkurs? Nej, det gjorde jag nog inte. Det var det iallafall. Litteratur. På Stockholms Universitet. Herrejesus vad jag var exalterad. Och det skulle bli så kul och allting skulle gå som en dans. Jag hade ju alltid näsan i en bok. Nåja. Jag råkade ha stuckit min lilla näsa i alldeles fel bok. En hemskt illaluktande och slemmig skitbok om jag tolkade min lärare rätt. Han kom nämligen in i salen, såg vad jag läste och började lektionen. Han talade om att vi skulle läsa mycket och att vi skulle fördjupa oss och att vi skulle glädjas åt litteraturen. Och så tillade han: "Och inga Stephen King böcker, tack. De kan ni lämna utanför det här klassrummet.". Och tittade på mig. Förstås. Och log lite menande. Och självklart vände sig hela klassen och tittade på lilla dumma Sanna som hade mage att gå till fina litteraturkursen på fina Stockholms Universitet med ett exemplar av "The Stand" av snuskgubben Stephen King.
   Jag kände mig så underlägsen, speciellt när killfan (han som har gått kursen fyra gånger bara för att trycka ner stackars nybörjare som jag) skrattade överlägset och försökte visa så tydligt för läraren att han minsann inte läste sådant skräp. Och jag skämdes, blev förbannad och svalde gråten, allt på samma gång. Sen åkte jag hem efter lektionen och svor i telefonen till min mamma om hur fan kan en lärare nedvärdera på det sättet, och den dumma killen som bara gjorde det värre och jag satt helt själv och kände mig så dum och jag ville knappt åka tillbaka!
  Jag vet. Överdriven reaktion. Universitetet går man på när man är vuxen och har med det förhoppningsvis vuxit ifrån så barnsliga reaktioner. Men jag håller fast vid att han har fel. För läsning är något underbart och samtidigt är läsning något väldigt subjektivt. Självklart finns det dåligt skriven litteratur och välskriven litteratur, men det är en diskussion man bör ha, inte en åsikt som en lärare ska dänga i huvudet på en nybörjarelev som uppenbarligen är intresserad nog för litteratur för att ha anmält sig och dykt upp på en kurs i ämnet. Han var för övrigt en bra lärare, han var inspirerande och rolig och gav bra feedback. Men den här incidenten färgade liksom allt han sa efter det. För jag har alltid älskat Stephen King. Och ja, han har skrivit några böcker som riktigt stinker. Några riktiga bottennapp. Men han har också skrivit The Shining, Lisey's Story och The Green Mile. Och det är sådana böcker som gör att människor läser, böcker som fångar en, rör vid en och får en att gråta och skratta och vara rädd och allting på samma gång ibland. Det är böcker som gör sådant som överhuvudtaget gör att det kan hållas en kurs i litteratur på något universitet någonstans, iallafall en kurs som är relevant för en enda människa i den verkliga världen. Det är litteratur som berör människor som är värd att bevara.
   Jag tycker i vilket fall som helst inte att man ska fnysa åt tjugoåringar som äntligen tagit sig iväg till universitetet för att läsa en kurs i ett ämne de älskar, för att de råkar läsa "fel" bok. Kanske om han hade startat en diskussion om "bra" och "dålig" litteratur, där man kunde delta, där olika argument kunde komma fram och där jag kunnat känna att jag inte bara satt och var en dum liten tjej med en dum liten (eller ja, över tusen sidor kanske inte är liten) bok.

   Döm då om min förvåning (och stora förtjusning) när jag nu i min nästa universitetskurs (den första efter mitt rätt fatala misslyckande, betyg D, i litteraturkursen), kreativt skrivande, har fått Stephen Kings bok "Att skriva" som kurslitteratur. Så jävla bra.

  Så nu jävlar. Nu ska jag skriva världens bästa roman och så ska min gamla lärare kontakta mig och säga hur mycket han beundrar mig och mitt skrivande och hur fantastisk jag är och fråga:
- Men hur har du lärt dig att skriva så underbart fruktansvärt jävla bra?
- Av Stephen King. Ska jag svara. Och så kan han få stå där och fnysa i sin ensamhet.

Det var längesedan jag var här. Så längesedan att jag knappt hittar in längre. Vad var mitt lösenord? Hur fungerar det här? Vilken knapp trycker jag på?

Jag vet inte vart orden tog vägen. De torkade, stannade, fastnade. Fast jag tror de kom ut ändå. Någonstans. För nu skriver jag musik igen. Orden finns där fast i annan form. Men när jag försöker få ut dem, på precis detta viset, när jag försöker leda dem in i ett blogginlägg eller en novell, så vill de inte komma ut. De har vant sig vid att dansa ut, komma ut i takt till musiken, gömma sig i metaforer och ett annat språk. Det känns ovant att vara här, att se dem rada upp sig så snällt, mening efter mening utan rim och takt. Och vad jag inser mest av allt är att jag saknar det. Jag älskar att sjunga orden, att forma dem efter en gitarrslinga, efter en melodi, men jag saknar att låta orden tala sitt eget språk och inte arbeta jämsides något annat. Jag saknar när orden fyller tystnad och inte bara hänger med i ett ljud som redan är där.

Jag saknar den här platsen. Min egen plats, mitt andningshål. Saknar min svenska, nu när allt jag skriver är engelskt. För det här är ändå var jag kommer från. Först var det orden (de svenska orden). Sen, långt senare, kom musiken (och de engelska orden).

Kanske kan jag hitta hit igen. Inte jämt, inte varje dag, inte regelbundet. Men kanske kan jag titta in när jag känner att word inte är lika vackert som ord och när allt jag har att säga inte har någon lust att hoppa krumsprång över språkbarriärer.

Kanske. Ibland.

Text.

Någon frågade mig om jag skriver fortfarande.
Det gör jag.
Mail och sånger och en och annan lösryckt text i min skissbok.

Men jag skriver inte här.
Jag skriver inte för andra.

Jag vet inte varför, det är bara väldigt svårt att formulera något här. Alla långa texter blir ett stort töcken som jag inte kan manövrera i, allting kort känns onödigt och värdelöst.

Jag kan inte just nu.
Men jag kanske kan sen.

Min värld.

Det är en underlig känsla när killen man kysser avbryter sig, mid-mun-mot-mun-metoden-action, för att sjunga med i min låt som spelas på youtube.
Det är en underlig känsla att hångla till min egen musik.
Det är en underlig känsla att skriva orden: "min egen musik."

Det är en underlig känsla som dominerar min vardag nu.

If only this bike was a motorcycle.

Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut, men det gör ingenting i så fall för det är värt att upprepas.

Det var en kväll. Eller egentligen hade det redan blivit natt. Lite sent för mig att vara uppe eftersom det var skola dagen efter men det gjorde inte någonting överhuvudtaget för det var två människor i mitt hus som gjorde natten alldeles kort och lång och bra och fin.
Vänta förresten. Vi behöver en bakgrund.
Det här var i våras. Höstas gick åt till att gråta, skrika, sparka, skratta mellan ångestgångerna, slita mig upp ur sängen, kämpa-kämpa-kämpa, och slutligen ta mig upp från golvet. Hösten gick åt till att förlora en jättestor kärlek och sedan ta mig ur det. Så när våren kom rullandes med knoppar, smältande gräsmattsglaciärer och fågelkvitter så var jag inte alls särskilt sugen på att vara kär något mer. Speciellt osugen var jag på förhållanden. Sånt där som bara innebar bråk och skrik och ledsenhet och svek och besvikelse och fastlåsthet och SKIT.
Så, tillbaka till kvällen som blev natt och de där människorna.
Jag ville sova, men de spelade Rumble Strips på jättehög volym och hoppade runt i vardagsrummet så att tavlorna skakade på väggarna och teckningarna föll hit och dit av fartvinden. Och så tittade de på varandra mellan de galna dansstegen och log och det var liksom ingen som helst mening att vara bitter och cynisk länge. Fanns inget att hänga upp svärtan på när de där vackra människorna bara gjorde kärlek något fint igen.
De dansade tills de var så trötta att de var tvungna att gå ut och röka en cigarett och jag passade på att gå och lägga mig.
Och sedan dess har jag också velat ha någon att titta sådär på och dansa fult med. För det finns en hel del mening med det, det tror jag nu, ett år efter att det kändes som att det inte fanns någon som helst mening med att ge bort sitt hjärta till någon alls.

Jag lyssnar på Rumble Strips och tänker på den där kvällsnatten i mitt hus och det känns helt himlakroppsstort att jag sitter i London. Och bor. Och finns. Och kanske till och med blir kär, i sinom tid. Helst innan det blir alldeles för kallt.

...

Och så är det ju ganska jävla sjukt att andra människor har favoritlåtar. Av mina låtar. Att de sjunger ord och nynnar och säger att :"Den här tycker jag är bäst."


Min nya värld är fint inredd.

Kärlek och ledsamhet och en helt verklig stad.

Jag har lyssnat på Airplanes säkert 30 gånger sedan jag kom hem idag efter jobbet.

Jag stod på scen igen igår. Första gången på flera, flera år var för några veckor sedan och nästa vecka ska jag stå på scen tre gånger. En öppen scen och två spelningar. Riktiga. Där folk vill att jag ska spela. Det är magiskt, det pirrar i magen när jag tänker på det, som vore jag kär.

Det är kallt i mitt rum men det gör ingenting just nu.

Det är ledsamt bitvis på jobbet, alldeles för mycket negativ energi och skitsnack. Men så ibland kommer det fram ett barn till mig och vill kramas. Eller så får man ett leende när man gör fjantiga bus. Eller så säger någon av dem något så himla sött. Och då kan det få vara såhär ett tag till, skitsamma att de vuxna gör mig ledsen när de små gör mig så glad.

Jag tror jag ska göra lite kaffe.

Ord.

I kiss you in the darkness.
Shy away in the light.
That's why, when I am with you
I wish for constant night.

Det stormar och trädkronorna vajar farligt mycket över mitt huvud.

Är det underligt att jag känner mig vilsen när jag är i en ny stad, med nästan bara nya människor, nytt språk och nya vanor?
Är det underligt att jag känner mig vilsen när jag ifrågasätter det mesta jag lärt mig sedan födseln, som det här samhället velat pränta in i min hjärna ändå sedan den var en oformlig klump i vatten och näring?
Är det underligt att det känns tomt när jag inte riktigt vet vad jag ska ersätta det gamla utslängda med? Som ett kylskåp efter några veckors semester och man kommer hem och slänger alla tomater som blivit mögliga och sojamjölken som luktar surt och sen har man inget att äta till middag men det hade inte varit något alternativ att spara det gamla för det hade man inte kunnat äta ändå.

Jag behöver ett mål, en mening, en fast punkt för just nu snurrar allt kring ett enda nav, vilket är jag och jag är inte tillräckligt fast för att hålla fast i. Allt flyter och jag flyter omkring i ruinerna av mina gamla tankemönster och allt löses upp i vattnet för att formas igen men jag vet inte vilken form det ska ta. Och tills jag vet så får jag nog vänja mig vid en konstant känsla av att inte höra hemma, inte helt finnas till och inte ha någon fast betongvägg att vila ryggen mot när monstrena knackar på.

Det är fint att få bo gratis. Under ett tak, på en madrass, utan rädsla för att bli ertappad och utslängd. Men jag har vant mig vid närheten till mitt eget blod så fort hon inte är här så saknar jag henne. Ibland så mycket att jag får ont i magen. Och vi bor ändå i samma stad nu.

I wish my new boyfriend would have hair like yours so I could twirl it in my fingers and grab a hold.

Jag börjar tröttna på att vara trevlig mot dumhuvuden. Sådana på krogen exempelvis. Jag har haft svårt för att vara riktigt dryg mot elakingar men nu börjar jag lära mig. Och gud vad bra det känns att be någon att dra åt helvete! Mycket bättre än att svälja det, och älta det elaka senare.

Jag har fortfarande inte sovit med någon. Eller jo, med en men det räknas inte för den har jag sovit med förut och den är inte ens en person i min hjärna längre, den är ett det och numera utesluten ur mitt liv. Typ. Men om vi bortser från den, som jag inte ens ville eller borde sova med, så har jag inte delat värme med någon. Och det är ganska skönt. Även om jag kan längta, så är det ändå bättre att hålla värmen tills den verkligen kan... mottas.

Jag är sjuk. Så nu ska jag vila. Och hoppas jag är frisk nog att gå till jobbet imorn. Poesi har jag ingen i kroppen och jag borde väl egentligen hålla mig borta från skrivandet överhuvudtaget men jag gillar att uppdatera. Så jag minns. Även det opetiskt torra.

Trötta funderingar.

Jag kan inte föreställa mig vad jag ska jobba med. Kan inte tänka mig ett jobb jag ska ha resten av livet, kan inte bestämma mig. Kan inte komma på vad det skulle vara.

Men idag, då insåg jag något. Jävligt segt av mig, ja, men icke desto mindre så är det insett nu.
Jag kanske inte ska ha ett jobb. Jag kanske inte ska göra en sak resten av mitt liv. Jag kanske inte ska hitta en plats, ett skrivbord, en penna, en scen, ett datorprogram, en kassa, en blöjbytarbänk, och stannar där för alltid. Hela poängen kanske är att jag aldrig kommer hitta någon plats, något yrke, något liv där jag kan stanna för alltid?

Enda anledningen till att jag har stått ut med rastlösheten under den här våren har varit för att jag hela tiden har vetat att jag inte kommer stå kvar och stampa särskilt länge till. Och redan nu, trots att jag är ute på mitt livs absolut största äventyr hittills, så funderar jag på var jag skulle kunna befinna mig senare. Inte som en plan, utan för att jag är så himla hemskt jättefri. För att jag flyttade hit och nu har jag ett jobb och så fort jag får min första lön så kommer jag ha ett boende och allt det här utan vidare planering, utan särskilt mycket pengar, utan att låta kontrollbehovet styra allting. Och om jag kan göra det en gång så kan jag göra det igen. Och igen. Och igen.

Jag talade en gång med en vän om att min största rädsla är att fastna. Att jag skulle gifta mig, bli mamma, köpa lägenhet, skaffa hund, vara tvungen att jobba för att jag skaffat mig så många saker som binder mig vid pengabehovet. Och inget fel med att varken vara gift eller mamma, men det finns krav som kommer med de sakerna, krav jag inte kan tänka mig att skriva under på just nu. Och att köpa lägenhet, herregud. Det är nästan värst av allt! Och nu säger jag inte att andra som gör det gör fel, jag har inget som helst intresse av att lägga mig i vad andra gör med sitt liv och har ingen makt att säga att vad jag känner är vad som är rätt. Men för mig... Lån. Amortering. Banken. Underhålla. Hjälp.

Fast jag antar att man alltid kan hyra ut skiten. Vilket man inte kan göra med ett barn eller en man. Inte med sinnet i behåll.

Nu ramlar jag helt ifrån vad jag ens ville säga från början och börjar prata om att hyra ut barn och gud vet vad.

Sensmoralen skulle iallafall vara att jag inte vill stå still och jag kanske inte behöver. Over and out.

Jag vill bli kär så att jag har någon att skriva dikter om.