Det här med sociala relationer och vänskap.

Jag har svårt för sociala relationer. Inte så att jag är plågsamt blyg (längre, fast ibland får jag nästan panikångest när jag lämnas ensam med någon okänd för att prata), eller för att jag tycker illa om människor. Utan för att jag är en sån total ensamvarg. Mina allra mest euforiska stunder inträffar oftast hemma, när jag är ensam och syr/lyssnar på musik. Det är bara så jag fungerar.
Men (!) det här betyder inte att jag inte tycker väldigt mycket om mina vänner. Det betyder bara att jag inte behöver träffa dem så ofta som andra gör. Det här är en källa till mer eller mindre ständig ångest hos mig. Att mina vänner ska tro att jag inte tycker om dem, eller att de ska försvinna ur mitt liv för att jag inte har träffat någon annan än Fågeln och mamma på två månader.
Jag är en eremit, vars största intressen är sådana där saker som man egentligen inte kan dela med någon. Sömnaden, designandet, musikälskandet, pysslande, o.s.hemskt mycket längre.v. Folk pratar om matlagning som en social syssla, men jag tycker oftast bara att det blir för trångt framför köksbänken och det är ändå aldrig någon som skär grönsakerna på mitt sätt eller använder spisen på rätt sätt.
Så, alla mina fina vänner (ni vet, förhoppningsvis fortfarande, vilka ni är), jag tycker inte mindre om er för att jag inte träffas på flera månader. Jag lever bara i min egen bubbla, som är så full av tyg och klyftpotatis att jag inte alltid behöver komma ut på långa stunder i taget.