Text.

Någon frågade mig om jag skriver fortfarande.
Det gör jag.
Mail och sånger och en och annan lösryckt text i min skissbok.

Men jag skriver inte här.
Jag skriver inte för andra.

Jag vet inte varför, det är bara väldigt svårt att formulera något här. Alla långa texter blir ett stort töcken som jag inte kan manövrera i, allting kort känns onödigt och värdelöst.

Jag kan inte just nu.
Men jag kanske kan sen.

Min värld.

Det är en underlig känsla när killen man kysser avbryter sig, mid-mun-mot-mun-metoden-action, för att sjunga med i min låt som spelas på youtube.
Det är en underlig känsla att hångla till min egen musik.
Det är en underlig känsla att skriva orden: "min egen musik."

Det är en underlig känsla som dominerar min vardag nu.

If only this bike was a motorcycle.

Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut, men det gör ingenting i så fall för det är värt att upprepas.

Det var en kväll. Eller egentligen hade det redan blivit natt. Lite sent för mig att vara uppe eftersom det var skola dagen efter men det gjorde inte någonting överhuvudtaget för det var två människor i mitt hus som gjorde natten alldeles kort och lång och bra och fin.
Vänta förresten. Vi behöver en bakgrund.
Det här var i våras. Höstas gick åt till att gråta, skrika, sparka, skratta mellan ångestgångerna, slita mig upp ur sängen, kämpa-kämpa-kämpa, och slutligen ta mig upp från golvet. Hösten gick åt till att förlora en jättestor kärlek och sedan ta mig ur det. Så när våren kom rullandes med knoppar, smältande gräsmattsglaciärer och fågelkvitter så var jag inte alls särskilt sugen på att vara kär något mer. Speciellt osugen var jag på förhållanden. Sånt där som bara innebar bråk och skrik och ledsenhet och svek och besvikelse och fastlåsthet och SKIT.
Så, tillbaka till kvällen som blev natt och de där människorna.
Jag ville sova, men de spelade Rumble Strips på jättehög volym och hoppade runt i vardagsrummet så att tavlorna skakade på väggarna och teckningarna föll hit och dit av fartvinden. Och så tittade de på varandra mellan de galna dansstegen och log och det var liksom ingen som helst mening att vara bitter och cynisk länge. Fanns inget att hänga upp svärtan på när de där vackra människorna bara gjorde kärlek något fint igen.
De dansade tills de var så trötta att de var tvungna att gå ut och röka en cigarett och jag passade på att gå och lägga mig.
Och sedan dess har jag också velat ha någon att titta sådär på och dansa fult med. För det finns en hel del mening med det, det tror jag nu, ett år efter att det kändes som att det inte fanns någon som helst mening med att ge bort sitt hjärta till någon alls.

Jag lyssnar på Rumble Strips och tänker på den där kvällsnatten i mitt hus och det känns helt himlakroppsstort att jag sitter i London. Och bor. Och finns. Och kanske till och med blir kär, i sinom tid. Helst innan det blir alldeles för kallt.

...

Och så är det ju ganska jävla sjukt att andra människor har favoritlåtar. Av mina låtar. Att de sjunger ord och nynnar och säger att :"Den här tycker jag är bäst."


Min nya värld är fint inredd.

Kärlek och ledsamhet och en helt verklig stad.

Jag har lyssnat på Airplanes säkert 30 gånger sedan jag kom hem idag efter jobbet.

Jag stod på scen igen igår. Första gången på flera, flera år var för några veckor sedan och nästa vecka ska jag stå på scen tre gånger. En öppen scen och två spelningar. Riktiga. Där folk vill att jag ska spela. Det är magiskt, det pirrar i magen när jag tänker på det, som vore jag kär.

Det är kallt i mitt rum men det gör ingenting just nu.

Det är ledsamt bitvis på jobbet, alldeles för mycket negativ energi och skitsnack. Men så ibland kommer det fram ett barn till mig och vill kramas. Eller så får man ett leende när man gör fjantiga bus. Eller så säger någon av dem något så himla sött. Och då kan det få vara såhär ett tag till, skitsamma att de vuxna gör mig ledsen när de små gör mig så glad.

Jag tror jag ska göra lite kaffe.

Ord.

I kiss you in the darkness.
Shy away in the light.
That's why, when I am with you
I wish for constant night.

Det stormar och trädkronorna vajar farligt mycket över mitt huvud.

Är det underligt att jag känner mig vilsen när jag är i en ny stad, med nästan bara nya människor, nytt språk och nya vanor?
Är det underligt att jag känner mig vilsen när jag ifrågasätter det mesta jag lärt mig sedan födseln, som det här samhället velat pränta in i min hjärna ändå sedan den var en oformlig klump i vatten och näring?
Är det underligt att det känns tomt när jag inte riktigt vet vad jag ska ersätta det gamla utslängda med? Som ett kylskåp efter några veckors semester och man kommer hem och slänger alla tomater som blivit mögliga och sojamjölken som luktar surt och sen har man inget att äta till middag men det hade inte varit något alternativ att spara det gamla för det hade man inte kunnat äta ändå.

Jag behöver ett mål, en mening, en fast punkt för just nu snurrar allt kring ett enda nav, vilket är jag och jag är inte tillräckligt fast för att hålla fast i. Allt flyter och jag flyter omkring i ruinerna av mina gamla tankemönster och allt löses upp i vattnet för att formas igen men jag vet inte vilken form det ska ta. Och tills jag vet så får jag nog vänja mig vid en konstant känsla av att inte höra hemma, inte helt finnas till och inte ha någon fast betongvägg att vila ryggen mot när monstrena knackar på.

Det är fint att få bo gratis. Under ett tak, på en madrass, utan rädsla för att bli ertappad och utslängd. Men jag har vant mig vid närheten till mitt eget blod så fort hon inte är här så saknar jag henne. Ibland så mycket att jag får ont i magen. Och vi bor ändå i samma stad nu.

I wish my new boyfriend would have hair like yours so I could twirl it in my fingers and grab a hold.

Jag börjar tröttna på att vara trevlig mot dumhuvuden. Sådana på krogen exempelvis. Jag har haft svårt för att vara riktigt dryg mot elakingar men nu börjar jag lära mig. Och gud vad bra det känns att be någon att dra åt helvete! Mycket bättre än att svälja det, och älta det elaka senare.

Jag har fortfarande inte sovit med någon. Eller jo, med en men det räknas inte för den har jag sovit med förut och den är inte ens en person i min hjärna längre, den är ett det och numera utesluten ur mitt liv. Typ. Men om vi bortser från den, som jag inte ens ville eller borde sova med, så har jag inte delat värme med någon. Och det är ganska skönt. Även om jag kan längta, så är det ändå bättre att hålla värmen tills den verkligen kan... mottas.

Jag är sjuk. Så nu ska jag vila. Och hoppas jag är frisk nog att gå till jobbet imorn. Poesi har jag ingen i kroppen och jag borde väl egentligen hålla mig borta från skrivandet överhuvudtaget men jag gillar att uppdatera. Så jag minns. Även det opetiskt torra.

Trötta funderingar.

Jag kan inte föreställa mig vad jag ska jobba med. Kan inte tänka mig ett jobb jag ska ha resten av livet, kan inte bestämma mig. Kan inte komma på vad det skulle vara.

Men idag, då insåg jag något. Jävligt segt av mig, ja, men icke desto mindre så är det insett nu.
Jag kanske inte ska ha ett jobb. Jag kanske inte ska göra en sak resten av mitt liv. Jag kanske inte ska hitta en plats, ett skrivbord, en penna, en scen, ett datorprogram, en kassa, en blöjbytarbänk, och stannar där för alltid. Hela poängen kanske är att jag aldrig kommer hitta någon plats, något yrke, något liv där jag kan stanna för alltid?

Enda anledningen till att jag har stått ut med rastlösheten under den här våren har varit för att jag hela tiden har vetat att jag inte kommer stå kvar och stampa särskilt länge till. Och redan nu, trots att jag är ute på mitt livs absolut största äventyr hittills, så funderar jag på var jag skulle kunna befinna mig senare. Inte som en plan, utan för att jag är så himla hemskt jättefri. För att jag flyttade hit och nu har jag ett jobb och så fort jag får min första lön så kommer jag ha ett boende och allt det här utan vidare planering, utan särskilt mycket pengar, utan att låta kontrollbehovet styra allting. Och om jag kan göra det en gång så kan jag göra det igen. Och igen. Och igen.

Jag talade en gång med en vän om att min största rädsla är att fastna. Att jag skulle gifta mig, bli mamma, köpa lägenhet, skaffa hund, vara tvungen att jobba för att jag skaffat mig så många saker som binder mig vid pengabehovet. Och inget fel med att varken vara gift eller mamma, men det finns krav som kommer med de sakerna, krav jag inte kan tänka mig att skriva under på just nu. Och att köpa lägenhet, herregud. Det är nästan värst av allt! Och nu säger jag inte att andra som gör det gör fel, jag har inget som helst intresse av att lägga mig i vad andra gör med sitt liv och har ingen makt att säga att vad jag känner är vad som är rätt. Men för mig... Lån. Amortering. Banken. Underhålla. Hjälp.

Fast jag antar att man alltid kan hyra ut skiten. Vilket man inte kan göra med ett barn eller en man. Inte med sinnet i behåll.

Nu ramlar jag helt ifrån vad jag ens ville säga från början och börjar prata om att hyra ut barn och gud vet vad.

Sensmoralen skulle iallafall vara att jag inte vill stå still och jag kanske inte behöver. Over and out.

Jag vill bli kär så att jag har någon att skriva dikter om.

Skrivkramp.

Jag trodde jag skulle skriva jättemycket när jag flyttade hit. Att den här bloggen skulle fyllas av inlägg om allt spännande, allt det nya, alla känslor, alla galenskaper. Men jag kan inte. Jag skriver dagboksinlägg och jag fyller mail med mina tankar, men så fort jag kommer hit till bloggen så får jag skrivkramp och stänger ner.

Det enda jag kan göra är att ge det tid, så får vi se om jag vill skriva något här sen. Det kanske är för mycket just nu. Jag vet inte. Men jag tycker om att veta att bloggen finns här, sen.

LDN

Sitter på Starbucks med tårar i ögonen De första sedan jag åkte från Sverige. "Saknaden biter i mig när jag kommer hem och inser att ingen bor i ditt lilla hus längre." Det är svårt att växa upp ibland...


Det är stort här. Det är människor precis överallt. Det är varmt, som i en jättestor bakugn. Jag vandrar runt och känner mig ensam, stark, äventyrslysten, nöjd. Jag försöker ta in det jag ser men det är svårt, det måste finnas en gräns varje dag som jag når och sen vill jag bara lägga mig ner och sova.

Men nu är jag här iallafall. Herregud.

Tankar halv sju på morgonen efter det är dags att sova men innan det är möjligt.

Telefonsamtal till folk som inte förväntar sig telefonsamtal... De skall inte göras klockan JÄVLA FEM PÅ MORGONEN!

Min hand gör ont.

Det är fint med vänner. Så sjukt fint.

Om andra tycker om en så mycket... Att de får en att vilja gråta... Då måste man ju ha något som är bra. Kanske.

Jag behöver verkligen. VERKLIGEN. Verkligen. Sova.

Så. Folk man är kär i kommer tillslut bli kära i en tillbaka. Det kanske dröjer ungefär 7 år, men ändå.

Faktiskt är det såhär.

Att jag fantiserar väldigt mycket. Men den gången jag sa "va?! Tycker du om NOFX också?!" och han jag sa det till tog av sig tröjan och hade en NOFX-tröja där under, det var helt verkligt.

Och även när jag vaknade och berättade att jag hade drömt om aborrar och han säger: "Va? Jag med!"

Och det är också sant att jag har så himla fin familj att jag ibland gråter litegrann inombords för att jag blir så rörd och så är det sant att jag stannar upp ibland och andas in och tittar upp på stjärnhimlen eller ner på blommorna i diket eller bara rent av bort mot horisonten och faktiskt, på riktigt befinner mig i stunden och fylls av kraft, kärlek, lycka, styrka och leenden så stora att de skulle spräckt en mindre mun än min egen. Och det enda som hade varit fantasi i det hade varit gud, för jag tror inte på att det finns någon stor makt därute som fyller oss med ljus. Jag tror vi måste samla ljuset själva. Så tänk på det nästa gång stjärnhimlen sprakar, skiner och skriver dikter i ljus för dig. Du måste samla det själv.

Och du ska inte samla för att spara. Du ska samla för att använda, för att brinna i ljuset själv. För det bränner inte upp dig, inte ens ut dig.

(Ps. Lampan utanför mitt fönster tänds när någon rör sig utanför och den har tänt sig två gånger ikväll och jag undrar vem som stryker omkring utanför. På tal om ljus.)

Jag kan inte skriva långa sammanhängande texter utan att utelämna hemligheter som riskerar mitt inre rikes säkerhet så jag håller mig till det korta.

Jag vill ha dig så mycket att jag får spänningshuvudvärk av sexfantasierna.

Mitt liv ligger i lådor och väskor och jag inser att mitt liv inte alls ligger i lådor och väskor utan i hjärtat, hjärnan, fingrarna, benen, munnen, ögonen och den där abstrakta uppfinningen de kallar själen.

Jag trodde begravningen skulle vara ett lufthål, en plats att sörja, men tårarna vågade sig inte ut där heller. Det känns som att jag är en dålig människa för att jag inte sörjer men jag har förstått att jag inte har någon aning om hur man gör.

Det kanske kommer över fyrtio personer på min fest på lördag och jag visste inte ens att jag kände fyrtio personer väl nog för att vilja ha dem på kalas.

...din-hud-mot-min-hud-och-jag-tror-jag-skulle-dö-litegrann-innan-jag-dog-litegrann-och-du-får-mig-att-dö-litegrann-så-jävla-bra...

Det känns som att jag är en dålig människa för att jag inte sörjer.

Jag vill inte att de ska prata om gud på min begravning.

Jag kan inte skriva mer nu för allt jag skriver nu hamnar i högen av "DET KÄNNS SOM ATT JAG ÄR EN DÅLIG MÄNNISKA FÖR ATT JAG INTE SÖRJER!"


(fast jag tror faktiskt att jag sörjer. För det gör ont inuti och jag orkar inte med att det gör ont så jag låtsas att det inte gör ont och så packar jag ner en till tshirt eller kramar om han som inte kan skjuta undan smärtan eller gömmer mig i en bok. Och tårarna ville komma idag men jag motade bort dom. För jag vill inte att någon ska se mig gråta. Längre.)

Ryckt från elektriska impulser som kallas tankar.

Min kropp förstår inte att mitt hjärta inte vill.

Håll mig hårt medan det stormar för när lugnet kommer vill jag inte vara ensam.

Det finns större världar än den här, och jag får inte plats just nu. Men när jag krymper kanske jag passar perfekt.

Dina läppar är det enda jag vill smaka och det enda jag har är grillchips med pepparsmak. Eller är det pepparchips med grillsmak, jag minns aldrig. Det är inte viktigt att minnas, det är viktigare att minnas hur din hud doftar. Men det kommer jag inte heller ihåg. Jag kan telefonnummer jag inte slagit på år, jag kan memorera siffrorna i bankkoden efter en titt, jag kan fråga vad klockan är på franska och datorns tangenter är inpräntade i mina fingertoppar, men jag minns inte dofter som får hjärtat att slå, minns inte skratt som gör mig knäsvag, minns inte rösten. Jag kommer inte ens ihåg hur ditt ansikte ser ut.

Orden kommer lätt när de använder förälskelse och rädsla som glidmedel. Orden kommer lätt, men det är inte alltid de är sanna. Men det är okej, för det är inte alltid jag är det heller.

Det är mörkt ute och klockan är en halvtimme innan spöktimme och jag tror att jag ska sova istället för att äta.

Det här med att vara sig själv... Det låter så enkelt när det sägs, "var dig själv så kommer allting bli bra." Men det är inte så himla lätt att vara sig själv, för hur vet man vem den personen är? Vem är "jag"? Om man säger åt en människa som är blyg och nervös för att träffa folk att vara sig själv, då brukar man ju mena att "äh, tänk inte på att det är jobbigt, gå ut och var som du är när du är helt bekväm med en situation, så kommer det gå bra." Dvs, man säger åt personen att vara precis någon annan än sig själv, för situationen är ju bland okända människor, inte familjen och bland okända så är det blyga människan blyg.
Jag brukar tänka att jag ska vara den jag vill vara. Den jag trivs med. Den som skriker inifrån. Att jag ska anta den skepnad som för stunden kommer göra mig gladast och i förlängningen nöjdast. Jag tror att det är att vara mig själv, men det är mycket mer än så också, för ibland kan "vara mig själv" innebära att jag inte dansar den där dansen jag vill (för att jag ibland blir osäker när folk tittar på mig), att jag inte säger de där orden till den där personen (för att jag är rädd att bli avvisad), att jag inte stannar uppe en extra timme (för att jag får ångest av att stanna uppe för sent. Ibland iallafall.)
Och om man hela tiden bara ska vara sig själv, då kan man ju inte utvecklas. För man måste nog testa att vara någon annan ibland. Är man en jääääävligt blyg en, då kanske man ska testa att göra som de där galningarna som aldrig känner social ångest och då kanske man lär sig något. Exponering, exponering, som mamma terapeut alltid tjatar om. Och genom att bara vara sig själv så exponerar man sig ju inte för det man är rädd för.
Om jag skulle "varit mig själv" för 4 år sedan och aldrig börjat testa andras själv, då skulle jag nu vara jätterädd för människor, jag skulle inte vågat ta några risker, jag skulle accepterat att jag var en blyg, inåtvänd och ångesttyngd person. Nu är jag inte det längre.

Jag tror absolut man ska vara sann mot sig själv, men om man har ett gediget samvete och tar ansvar för att inte skada andra och helst inte sig själv för mycket, då tycker jag man ska testa att vara andra ibland också. Så kanske man tillslut kommer våga dansa den där dansen fast man egentligen inte är en sådan som dansar gatorna fram.

(ibland tränar jag på att vara en sådan som dansar gatorna fram genom att mima till musiken i min ipod och vicka lite diskret på huvudet, även när det går förbi främlingar.)

...

"Han ser ut som alla jag tyckte var söta när jag var femton. Fast i en person."
Och det gjorde han verkligen.

"Va? Tycker du om Nofx?"
Och han tog av sig tröjan och hade en Nofx-tshirt där under.

"Det känns som när man var femton och nu, när som helst, kommer någons mamma knacka på dörren och fråga vad vi gör därinne och om vi vill ha lite saft och mackor."
Det var aldrig någon som knackade. För vi är inte femton, vi är sju och femton år från att vara femton. Men inatt var vi femton och det var himla fint att få låtsas för en stund. Jag tror jag ska försöka vara femton lite oftare. Vissa saker var åt helvete mycket svårare när man var femton, men det var vissa saker som man uppskattade på ett helt annan sätt än man gör nu. Hångla, exempelvis. Det ska jag göra mer.

Pengar.

Jag funderar på det här med pengar. Att många människor ser det som ett statiskt, oföränderligt sätt att värdera på. Men det är faktiskt ett system som vi har skapat, ett system som inte nödvändigtvis är det enda, eller det rätta, eller det bästa. Som när man pratar skatter och människor exempelvis inte vill ha höga skatter. För att "deras" pengar som de har jobbat ihop inte ska gå till andra. Men det är ju vi som har bestämt att det där yrket tjänar man så och så mycket på och det här yrket så här och så vidare. Bara för att vi har bestämt att fastighetsmäklare tjänar en viss summa så betyder ju det egentligen inte att det är rätt. I vårat system som vi har nu förstår jag ett sådant resonemang men om man går utanför pengarnas "självklara" värde i våra liv så blir det en helt annan sak.
En människa som har mycket pengar, oberoende av hur personen i fråga har tjänat dessa pengar, har rätt till mer av jorden. Tillgång till fler av jordens resurser. Så oavsett vilket värde vi som enskilda individer tillskriver pengar så kommer de fortfarande garantera olika saker beroende på hur mycket pengar en person har. En person kan säga att den inte är bunden av monetära värden och kanske är det i vissa fall till och med sant, men det tar inte bort det faktum att en människa med mycket pengar har tillgång/"rätt" till en större del av kakan jorden än någon som har mindre eller inga alls. Och det här här rättvisefrågan kommer in och är krånglig. För på ett sätt kan man säga att det är rättvist att någon med mycket pengar har tillgång till större del av resurserna för att denna person på något vis har tillskansat sig dessa pengar. Men det är ju bara sant så länge man håller sig inom vårat, av människor, bestämda system att jobb=pengar=rätt till olika saker och även se det som ganska felfritt. Om vi bortser från att någon någon gång bestämde att pengar var ett bra medel för att dela upp jordens resurser så är det ju inte glasklart längre. För varför ska egentligen en finansman ha mer rätt till mat/kläder/husrum än en städare? Varför ska en direktör ha mer rätt att bo inne i staden än en undersköterska? För det är ju det vi säger med de löner som är och det sätt vi delar resurser (mer plats/saker till den som har mer pengar). Handlar det om hur mycket man jobbar? Är det verkligen alltid i proportion? Handlar det om hur viktigt yrke man utför? Om man svarar ja på det så betyder det alltså att sjuksköterska är mindre viktigt än finansspekulant. Handlar det om utbildningstid? Då undrar jag igen om det verkligen står i proportion. Och inte ens alltid stämmer för vissa yrken har lika långa utbildningstider men ändå extremt olika lönenivåer.

Jag säger inte bu eller bä ännu, för jag är fortfarande ganska kvar i den filosofiska biten och vet inte riktigt hur man skulle omsätta i praktiken en fullständig omvärdering av pengar som uppdelningsmedel, men jag tycker det är läskigt hur låsta vi är vid föreställningarna att vi har rätt att göra vad som helst bara för att vi har pengar. Och jag säger vi för att jag är själv en del av det. Jag bor ruggigt bekvämt, äger väldigt mycket saker och tär på jorden på ett sätt som inte alla jordens 6, 78 miljarder människor skulle kunna göra, för då skulle den inte räcka till. Jag försöker bara ställa mig utanför lådan och reflektera öppet... Det här är fan svåra grejer.

Prio ett.

Det finns så mycket fint att bry sig om. Personligheter, skratt, lycka, intelligens, äventyr, hjälp, livet, blommor, solen, den där känslan när man skapar något, den där känslan när man lyssnar på riktigt bra musik. Kärlek, orgasmer, kreativitet, kramar, blå himmel, grå himmel, åskljud, gröna gräsmattor, ord från någon man älskar, ord från någon man kanske kan älska i framtiden, ord från någon man inte känner. Det finns så mycket att bry sig om, så mycket man kan ägna sin tid åt.

Och så ägnar vi den åt pengar och utseende. Och att hata varandra. Prata skit. Vara arga, fastän vi skulle kunna rycka på axlarna åt de där små sakerna som stör och istället fokusera på de stora sakerna som finns där hela tiden och bara är så jävla vackra.

Kanske inte alltid, men hemskt mycket oftare än såhär.