Jag kan inte skriva långa sammanhängande texter utan att utelämna hemligheter som riskerar mitt inre rikes säkerhet så jag håller mig till det korta.

Jag vill ha dig så mycket att jag får spänningshuvudvärk av sexfantasierna.

Mitt liv ligger i lådor och väskor och jag inser att mitt liv inte alls ligger i lådor och väskor utan i hjärtat, hjärnan, fingrarna, benen, munnen, ögonen och den där abstrakta uppfinningen de kallar själen.

Jag trodde begravningen skulle vara ett lufthål, en plats att sörja, men tårarna vågade sig inte ut där heller. Det känns som att jag är en dålig människa för att jag inte sörjer men jag har förstått att jag inte har någon aning om hur man gör.

Det kanske kommer över fyrtio personer på min fest på lördag och jag visste inte ens att jag kände fyrtio personer väl nog för att vilja ha dem på kalas.

...din-hud-mot-min-hud-och-jag-tror-jag-skulle-dö-litegrann-innan-jag-dog-litegrann-och-du-får-mig-att-dö-litegrann-så-jävla-bra...

Det känns som att jag är en dålig människa för att jag inte sörjer.

Jag vill inte att de ska prata om gud på min begravning.

Jag kan inte skriva mer nu för allt jag skriver nu hamnar i högen av "DET KÄNNS SOM ATT JAG ÄR EN DÅLIG MÄNNISKA FÖR ATT JAG INTE SÖRJER!"


(fast jag tror faktiskt att jag sörjer. För det gör ont inuti och jag orkar inte med att det gör ont så jag låtsas att det inte gör ont och så packar jag ner en till tshirt eller kramar om han som inte kan skjuta undan smärtan eller gömmer mig i en bok. Och tårarna ville komma idag men jag motade bort dom. För jag vill inte att någon ska se mig gråta. Längre.)