Faktiskt är det såhär.

Att jag fantiserar väldigt mycket. Men den gången jag sa "va?! Tycker du om NOFX också?!" och han jag sa det till tog av sig tröjan och hade en NOFX-tröja där under, det var helt verkligt.

Och även när jag vaknade och berättade att jag hade drömt om aborrar och han säger: "Va? Jag med!"

Och det är också sant att jag har så himla fin familj att jag ibland gråter litegrann inombords för att jag blir så rörd och så är det sant att jag stannar upp ibland och andas in och tittar upp på stjärnhimlen eller ner på blommorna i diket eller bara rent av bort mot horisonten och faktiskt, på riktigt befinner mig i stunden och fylls av kraft, kärlek, lycka, styrka och leenden så stora att de skulle spräckt en mindre mun än min egen. Och det enda som hade varit fantasi i det hade varit gud, för jag tror inte på att det finns någon stor makt därute som fyller oss med ljus. Jag tror vi måste samla ljuset själva. Så tänk på det nästa gång stjärnhimlen sprakar, skiner och skriver dikter i ljus för dig. Du måste samla det själv.

Och du ska inte samla för att spara. Du ska samla för att använda, för att brinna i ljuset själv. För det bränner inte upp dig, inte ens ut dig.

(Ps. Lampan utanför mitt fönster tänds när någon rör sig utanför och den har tänt sig två gånger ikväll och jag undrar vem som stryker omkring utanför. På tal om ljus.)