Det här med att vara sig själv... Det låter så enkelt när det sägs, "var dig själv så kommer allting bli bra." Men det är inte så himla lätt att vara sig själv, för hur vet man vem den personen är? Vem är "jag"? Om man säger åt en människa som är blyg och nervös för att träffa folk att vara sig själv, då brukar man ju mena att "äh, tänk inte på att det är jobbigt, gå ut och var som du är när du är helt bekväm med en situation, så kommer det gå bra." Dvs, man säger åt personen att vara precis någon annan än sig själv, för situationen är ju bland okända människor, inte familjen och bland okända så är det blyga människan blyg.
Jag brukar tänka att jag ska vara den jag vill vara. Den jag trivs med. Den som skriker inifrån. Att jag ska anta den skepnad som för stunden kommer göra mig gladast och i förlängningen nöjdast. Jag tror att det är att vara mig själv, men det är mycket mer än så också, för ibland kan "vara mig själv" innebära att jag inte dansar den där dansen jag vill (för att jag ibland blir osäker när folk tittar på mig), att jag inte säger de där orden till den där personen (för att jag är rädd att bli avvisad), att jag inte stannar uppe en extra timme (för att jag får ångest av att stanna uppe för sent. Ibland iallafall.)
Och om man hela tiden bara ska vara sig själv, då kan man ju inte utvecklas. För man måste nog testa att vara någon annan ibland. Är man en jääääävligt blyg en, då kanske man ska testa att göra som de där galningarna som aldrig känner social ångest och då kanske man lär sig något. Exponering, exponering, som mamma terapeut alltid tjatar om. Och genom att bara vara sig själv så exponerar man sig ju inte för det man är rädd för.
Om jag skulle "varit mig själv" för 4 år sedan och aldrig börjat testa andras själv, då skulle jag nu vara jätterädd för människor, jag skulle inte vågat ta några risker, jag skulle accepterat att jag var en blyg, inåtvänd och ångesttyngd person. Nu är jag inte det längre.

Jag tror absolut man ska vara sann mot sig själv, men om man har ett gediget samvete och tar ansvar för att inte skada andra och helst inte sig själv för mycket, då tycker jag man ska testa att vara andra ibland också. Så kanske man tillslut kommer våga dansa den där dansen fast man egentligen inte är en sådan som dansar gatorna fram.

(ibland tränar jag på att vara en sådan som dansar gatorna fram genom att mima till musiken i min ipod och vicka lite diskret på huvudet, även när det går förbi främlingar.)