Sitter på Starbucks med tårar i ögonen De första sedan jag åkte från Sverige. "Saknaden biter i mig när jag kommer hem och inser att ingen bor i ditt lilla hus längre." Det är svårt att växa upp ibland...
Det är stort här. Det är människor precis överallt. Det är varmt, som i en jättestor bakugn. Jag vandrar runt och känner mig ensam, stark, äventyrslysten, nöjd. Jag försöker ta in det jag ser men det är svårt, det måste finnas en gräns varje dag som jag når och sen vill jag bara lägga mig ner och sova.
Men nu är jag här iallafall. Herregud.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar