Min värld.

Det är en underlig känsla när killen man kysser avbryter sig, mid-mun-mot-mun-metoden-action, för att sjunga med i min låt som spelas på youtube.
Det är en underlig känsla att hångla till min egen musik.
Det är en underlig känsla att skriva orden: "min egen musik."

Det är en underlig känsla som dominerar min vardag nu.

If only this bike was a motorcycle.

Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut, men det gör ingenting i så fall för det är värt att upprepas.

Det var en kväll. Eller egentligen hade det redan blivit natt. Lite sent för mig att vara uppe eftersom det var skola dagen efter men det gjorde inte någonting överhuvudtaget för det var två människor i mitt hus som gjorde natten alldeles kort och lång och bra och fin.
Vänta förresten. Vi behöver en bakgrund.
Det här var i våras. Höstas gick åt till att gråta, skrika, sparka, skratta mellan ångestgångerna, slita mig upp ur sängen, kämpa-kämpa-kämpa, och slutligen ta mig upp från golvet. Hösten gick åt till att förlora en jättestor kärlek och sedan ta mig ur det. Så när våren kom rullandes med knoppar, smältande gräsmattsglaciärer och fågelkvitter så var jag inte alls särskilt sugen på att vara kär något mer. Speciellt osugen var jag på förhållanden. Sånt där som bara innebar bråk och skrik och ledsenhet och svek och besvikelse och fastlåsthet och SKIT.
Så, tillbaka till kvällen som blev natt och de där människorna.
Jag ville sova, men de spelade Rumble Strips på jättehög volym och hoppade runt i vardagsrummet så att tavlorna skakade på väggarna och teckningarna föll hit och dit av fartvinden. Och så tittade de på varandra mellan de galna dansstegen och log och det var liksom ingen som helst mening att vara bitter och cynisk länge. Fanns inget att hänga upp svärtan på när de där vackra människorna bara gjorde kärlek något fint igen.
De dansade tills de var så trötta att de var tvungna att gå ut och röka en cigarett och jag passade på att gå och lägga mig.
Och sedan dess har jag också velat ha någon att titta sådär på och dansa fult med. För det finns en hel del mening med det, det tror jag nu, ett år efter att det kändes som att det inte fanns någon som helst mening med att ge bort sitt hjärta till någon alls.

Jag lyssnar på Rumble Strips och tänker på den där kvällsnatten i mitt hus och det känns helt himlakroppsstort att jag sitter i London. Och bor. Och finns. Och kanske till och med blir kär, i sinom tid. Helst innan det blir alldeles för kallt.