Metafor, fast egentligen inte, utan snarare en liknelse.

Stod och borstade tänderna och kom på en bra liknelse. Och eftersom liknelser är lite av min grej, min superkraft om jag var superhjälte if you will, så måste jag skriva ner den. Den handlar om ett för tillfället rätt centralt tema, ångest. Here it comes:

En viktig sak (iallafall inom KBT) handlar om att ta hand om ångesten när den väl kommer. Att försöka tänka på annat, att förstå varför man gör som man gör och liknande. En av de viktigaste sakerna, iallafall för mig, är att göra något. Ta mig för något, inte låta det slemmiga, elaka ta över. Här kommer alltså liknelsen in. Ibland undrar folk, (även jag själv), varför jag blir passiv när jag mår dåligt, lyssnar på sorglig musik och verkligen välkomnar det äckliga. Jo, därför att det är svårt att ta sig upp till ytan när man redan hamnat nere vid botten. Hela grejen med ångesten är att hantera den innan den slår till. Man har ett berg och längst uppe på berget står en jättefin liten stuga med allt man behöver för att rida ut stormen. Dvd-boxar, vänlig musik, vänner, kreativa sysslor, etc. Allt man behöver för att, i normala fall, bli glad. Ibland måste man dock ner till marken (dvs. ibland blir man besviken för att folk inte kan hänga med ut, ibland får man ett psykiskt slag i magen, ibland blir saker bara inte vad man tänkt sig, ibland har man hormonproblem pga. mens eller något annat töntigt och så vidare). När man väl står där nere på marken och blänger, det är då, eller helst innan, man måste känna mullret. Läsa av richterskalan, hajja att det är ett skalv ute på havets botten och jävligt snart måste man klättra upp för berget igen.
Och det är svårt. Även fast flodvågen inte har kommit så är det svårt att klättra upp för bergväggen. Stenarna lossnar, rankorna man försöker gripa tag i glider undan, man har dålig kondition och flåsar och svettas som värsta jag-vet-inte-vad. Men upp måste man.

För det är jävligt lätt att ge upp när vattnet väl kommer. Att sjunka till botten istället för att med svaga armar, märkta av för mycket datorsittande och för lite styrketränande, ta ansträngande simtag för att lyckas ta sig upp till ytan igen. Det är så lätt att stanna på botten och insupa den destruktivitet det innebär att inte få luft, att inte kunna andas. För den där resan, från botten till ytan, där får man inte heller luft och man måste ta i. Ta i som en jävla dragoxe.

Och det är inte alltid man orkar ta i så mycket. Ju längre man stannar under ytan, desto mindre ork har man kvar. Så ibland känns det lättare att bara slagga på botten, bli ett med krabborna och vänta tills vattnet drar sig tillbaka.

(Ja, den här liknelsen blev alldeles för lång och krånglig för att vara så über som jag först påstod, men den får stå kvar ändå. Den hjälpte mig lite och jag tror att den kan vara till hjälp. Att förstå är ett bra steg på vägen att sparka skiten i skrevet.)