Juno.

Tittade på Juno. Den var fin.
Musiken... En tjej med en gitarr och det lät precis som Adam Green. (Uppdatering: Konstigt. Det var ju förfan The Moldy Peaches. Coolt.)

Och nu sitter jag och lyssnar på Soko - I'll kill her.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga, antagligen ingenting. Som vanligt på senaste tiden. Jag tänker tydligen inga konkreta tankar, inga tankar som spinner vidare, ingenting som trasslar sig vidare in i något intressant. Bara korta scenarion, blixtsnabba känslostötar och långsamma insikter.

Varför är det så svårt att komma över människor? Eller inte ens komma över, snarare komma förbi. Gå vidare, inte fastna i minnen, inte bli förbannad, inte slösa tid på någon som uppenbarligen inte förtjänar det?

Se, bråkdelar av tankar. Är det för att jag är trött? För att jag sover så dåligt med någon annan vid min sida? Varför är det så då? Det borde vara tryggt och fint, sött och gulligt och lätt att somna in, allt sånt där som de säger. Det är det verkligen inte. Eller jo, rätt så sött. Och ganska tryggt. Men det gör inte att det blir lättare att sova. Det är helt omöjligt. Idag på jobbet höll jag på att ramla omkull flera gånger, för att jag inte kunde riktigt styra min balans.

Jag gjorde någon en tjänst idag. Han glömde sina papper och jag ringde och sa att han hade gjort det. Jag vill göra sånt oftare. Göra folk glada. Jag brukade tydligen göra det på jobbet, jag fick folk att le. Nu är jag aldrig så där glad på jobbet längre. Undra om det är den där ny-nyfikenheten som har lagt sig och jag har tröttnat litegrann. Det tog ju ungefär ett halvår på det förra stället, så nu börjar det väl bli dags att få andnöd och gråtattacker?

Hemligheter förresten. De är förjävla jobbiga. För de är hemliga av en anledning, men samtidigt så river det i mig att berätta dem. För alla. Skrika ut alla innersta tankar, för att... För att vad? Skulle de försvinna om alla visste? Antagligen inte. Men känner inte ni så? Att hemligheter tär på en och att man vid första tillfälle vill få dem ur sig? Sina egna hemligheter förstås, inte andras. Andras hemligheter tär inte lika mycket, för de förvaltar man. Sina egna hemligheter... De.. Tär.

Gud, jag vet inte vad jag pratar om. Det låter så hemskt dramatiskt, och det är inte alls så jag menar. Jag menar mer svagt anslagna akustiska ackord, inte bombastiska rockballadssolon. Men jag är väl dålig på att uttrycka mig.