Det rann liksom ur hjärnan på mig.

Ni vet S? Nej, det gör ni inte. Men jag kan förklara. S var kodnamn för en kille jag var kär i när jag gick i sjuan. Jag kände honom inte så egentligen var jag kär i mina egna fantasier om vem han var. Jag bortsåg helt från att han var en pubertersnasse och elak, i mitt huvud var han missförstådd och helt fantastisk. Jag fick aldrig S. En lunchrast gick jag i en fullsmockad korridor och såg honom sätta sig på en bänk och kyssa en tjej. Jag började gråta och sen bytte jag ut hennes namn till slyna i mitt huvud. Och S glömde jag sakta bort (tills jag träffade honom på bussen flera år senare och han stötte helt ogenerat på mig. Jag tror inte ens han kände igen mig och jag var definitivt inte intresserad längre. Det hade ju aldrig varit verklighetens S som lockade...)

Anledningen till att jag skriver om S är att grejen med Fågeln är lite så, fast om mina fantasier hade stämt. Jag vet att jag bara låter nykär och blind, men det är inte så. Eller så kanske det är så men det får vi se om ett halvår när jag ser klart igen. Men Fågeln är precis så underbar som jag hittade på att S var.
Helt sjukt. Och det är nog därför jag inte tror på att han finns. Och blir chockad när jag ser bilder på honom och tänker: "Den där fina pojken är... min?"

Jag måste sluta skriva såhär för innan jag vet ordet av så kommer jag sitta och klistra bilder på bröllopsklänningar in i en rosa bok. Och den tjejen vill jag ändå inte vara.