Programtid.

Det är idiotiskt att sitta och titta på kära människor på skärmen, urbota dumt att iaktta andra kyssas när hela ens kropp redan innan skriker efter att få kyssa någon. Jag vet att jag inte borde men det är svårt att låta bli. För när ett avsnitt är slut så har det gått fyrtio minuter och när det har gått fyrtio minuter ettusentrettiotre och en halv gång så är det bara att luta sig tillbaka i stolen och le åt tanken att Fågeln kliver in genom dörren precis när som helst.

(ja, jag har hittat en konverteringssida på internet. so what?)