Två år senare och det är fortfarande läskigt.

På hårddisken jag återfick idag fanns väldigt mycket dokument. Texter som massa olika saker. En mapp var döpt "Terapi" och däri fanns sådant jag har skrivit för ungefär två år sedan.
Fan vad trasig jag var. Och fan vad mycket jag förutsåg med det där äcklet till pojkvän jag hade. Jag litade inte en endaste sekund på honom, men jag försökte lura mig själv att jag gjorde det, vilket gjorde mig helt förstörd. Att jag dessutom var helt ångeststörd gjorde inte direkt saken bättre.
Fan vad jag hatar honom. När jag vill totalfalla för fågeln så finns idioten kvar i mina tankar och såren har inte riktigt läkt. Det är inte smärtan av att ha blivit sviken av någon annan som gör mest ont, utan smärtan av att ha bortsett från min egen instinkt. Själva insikten att jag visste, kände på mig, anade. Och inte gjorde något.
Känslan av att inte kunna lita på mig själv.

När jag känner efter så känns Fågeln som en snäll människa. Men de känslorna vågar jag inte längre tro på, eftersom jag intalade mig själv att Idioten också var en snäll människa. En något fuckad människa, men en i grunden fin människa som skulle behandla mig så som jag förtjänade. Hur fan ska jag kunna känna mig pålitlig igen när jag har trott att en människa som han var ett positivt tillskott i mitt liv? När jag trodde att han skulle göra mig gott? När jag trodde att det fanns något i vårat förhållande som gav mig något?

Det enda han fick mig att tänka, är att ingen någonsin kan ta hand om en. Att man alltid är ensam.

Men Sara finns. Och om Sara finns så är jag inte alltid ensam. Så det enda han har lärt mig är fullständigt skitsnack.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om allt det här. Mina gamla ord rev upp läskiga tankekedjor.

"Jag önskar att jag kunde få dig att förstå. Jag hatar inte mig själv för att vara elak mot dig. Det är ingen hämndaktion för att du vågar älska mig. Det är bara sånt som kommer utan att jag märker det. Det smyger upp bakom mig och skrämmer mig tills mitt hjärta nästan stannar (ärligt talat så skrämmer det mig tills jag vill att hjärtat ska stanna). Jag önskar att jag fanns mer för dig och mindre för mig själv. "

Tänk om det hade blivit så. Att jag blev mer för honom än jag redan var. Att jag släppte mig själv ännu mer än jag redan hade gjort. Det gör ont att tänka på, riktigt ont faktiskt. Jag är så glad att jag fick någon att prata med ett tag efter det här och att jag redde upp min situation någorlunda.

Att jag sedan gick tillbaka till honom när jag kunde ha gått vidare med mitt liv och antagligen utvecklats i en mer levnadsglad riktning, det är inget jag kan göra något åt nu. Men jag tycker synd om sjuttonåriga Sanna som levde med de här tankarna varje dag, det gör jag. Och jag skiter i om det är sorgligt/patetiskt/emo/självupptaget att tycka synd om den person man var för två år sedan, det är precis det jag gör oavsett.

Nu blev det här långt och känslofyllt, men skitsamma. Det är väl så jag är, lång och känslofylld.