Saknader.

För några dagar sen så kändes allting komplett på något vis. Sådär som det gör i de bra perioderna, som att bitarna har fallit på plats och det gömmer sig hopp överallt i livet. Saker och ting löser sig, det finns inte ens särskilt mycket som behöver lösas.
Nu känns det inte lika komplett längre. Satt och spelade "Elever" på gitarren och kom och tänka på när Petra sa att det var så sorgligt när han sjöng "när det finns platser i vintergatan kvar som vi aldrig får se". Att det var så definitivt och evighetsstort, liksom. Och då insåg jag att hon kommer vara jättelångt ifrån mig. Hon är redan jättelångt bort, i och med att jag har flyttat från henne. Jag trodde faktiskt inte jag skulle sakna henne på det här viset, med tanke på hur mycket vi har bråkat i våra liv. Jag vet att jag tycker om henne och alltid har gjort det men jag trodde liksom inte på saknaden. Men jag saknar henne och på fredag åker hon till London och bor där. Hon stannar minst tre månader och kanske längre. Kanske på lika obestämd framtid som hennes "söt" och jag vet inte hur jag ska ställa mig till det.
Jag saknar att ha henne i rummet över/rakt över hallen. Trots att jag blev så arg på hennes stampanden och nattliga prat, höga musik och oförklarliga raseriutbrott så saknar jag hennes närvaro i vardagslivet.
Vill komma hem efter jobbet och sätta mig i köket i några minuter och bara prata litegrann. Få youtube-klipp visade för mig och lyssna på saker hon redan har sagt till mig hundratals gånger.

När jag sjöng att det finns platser kvar i Vintergatan så var jag tvungen att sluta. För jag grät för mycket för att kunna sjunga mer.

Man tar människor så fruktansvärt mycket för givet. Sen är de inte där längre en dag och det handlar inte om att de dör, det handlar om att de plötsligt inte är en enorm, ibland irriterande, del av ens liv längre och de lämnar ett tomrum som gör sig påmint när man sitter ensam i sitt egna vardagsrum och spelar låtar av deras favoritartister på gitarren.

I allt det här finns Mats också. Jag vill förklara saker för honom, men jag vet att jag inte kan säga det rakt ut i verkligheten för det skulle aldrig kunna bli så ärligt som jag vill. Men jag vill att han ska veta att jag inte ser honom som en extra-pappa, eller en plast-pappa eller en låtsas-pappa. För han är inte en pappa. Och mycket mer viktigt än så, han är inte extra, plast eller låtsas. Han är i högsta grad verklig och riktigt. Han är inte en svans på något annat. Han är min förälder. Jag har tre föräldrar, en mamma, en pappa och en Mats. Och jag vill att han ska veta att han har en lika naturlig plats i kategorin "förälder" som de andra två. Men det är svårt att säga sådant, för det känns som att talade ord så lätt försvinner när de kommer ut i världen. Man blir avbruten, antingen av för mycket känslor eller för att det inte blir rätt helt enkelt. Men någon gång ska han få veta det. För det känns inte som att jag riktigt har låtit honom veta det förut. Och han förtjänar att veta det. Efter alla gånger jag har sagt till honom att han inte är en del av min familj så vill jag att han ska veta att jag aldrig någonsin har menat det.