Vad jag vill bli när jag blir liten igen.

När jag gick hem från jobbet idag (innan elva, skönt nog) började jag fundera på hur mycket lättare det var att vara liten. Det gör jag ganska ofta, jag saknar verkligen att vara liten. Jag mindes hur jag satt hemma hos en kille jag var kär i och ritade med honom. Då kanske jag var nio-tio. Och det var så ... överväldigande på något vis. Det gjorde mig nöjd, att bara få sitta där hela eftermiddagen och rita vid hans skrivbord. Inga kyssar, inga fina ord, ingenting annat än pennor och papper och att vara i samma rum.
Och skolan. Det var så lätt att hålla prestationsångesten i schack när man alltid (nästan) var bäst i klassen, hade högsta "betyg" hela tiden och alltid överträffade förväntningarna. Sen blev det svårare och har man en gång vant sig vid att man kan vara bäst utan att göra ett skit mer än det man tycker är roligt så är det svårt att vänja sig vid att plugga. Svårt att acceptera att man måste läsa i den där boken varje kväll innan provet. Och då är man plötsligt inte alls bäst längre, inte ens i närheten. Så sitter man där och försöker finna tröst i att man fortfarande har MVG i engelska, svenska och bild, de enda ämnena man verkligen älskar fortfarande.
När man var liten var frågan "vad vill du bli när du blir stor?". Nu är den "vad ska du plugga om några månader?" Det är så nära, så nåbart. Och på vägen, när det gick från att vara ett diffust virrvarr av författardrömmar och delfinskötarfantastier till att bli något konkret, så hann det bli så väldigt läskigt. För man kan inte misslyckas med något så länge det bara är en dröm.

Och juste, jag förundrades ännu en gång över hur konstigt det är att två människor kan bli kära i varandra. Med ett gäng miljarder människor på jorden så kan två stycken... bara bli.
(Fast jag försöker att stanna i förundran och inte försöka reda ut varför, för då tänker jag bara att kärlek är så fruktansvärt konstruerat. Och det är inte alls lika roligt då.)