Tantrum.

Varför bråkar man mest med de man tycker allra bäst om? Det är så dumt. Det är ett dumt system, att man blir mest irriterad på dem det gör ondast att vara arg på.
Och hur mycket ska man egentligen svälja? Och hur fan ska man kunna gå ur sig själv och få perspektiv? Jag måste lära mig vissa saker och det är så svårt. Jag vill kunna kliva ur mitt skinn, ställa mig en bit ifrån och utvärdera ifall jag faktiskt agerar rimligt eller inte. Men jag kan inte kliva ur. Jag kan bara bli ledsen, tro att världen ska gå under, att det inte finns någon morgondag, gråta tills jag måste skrika rakt ut för att det gör så ont. Och sen... Inse att det inte alls var så farligt som jag trodde.
Efter regn kommer solsken. Det är bara det att ibland skulle det vara smidigt om blixten inte slog ner mitt i allt jag älskar.