Kärlek, kärlek, kärlek.

Jag har försökt skriva en text om fjällvärlden, en annan med massa låttexter. Har försökt skriva något med värde för någon annan än mig själv, men det enda jag vill skriva om är honom. Jag vill skriva ut exakt allt jag känner, men det tänker jag inte göra.
Men han är det enda som spelar någon roll i just det här ögonblicket. Med honom kan jag tro på varenda lugna-favoriter-smör-ballad-skit-låt. Med honom kan jag tälta sju nätter utan att bli galen, för det enda jag behöver göra för att väga ut all kyla, all fukt och allt sovsäcksäckel är att vrida på huvudet och se honom där. Det finns minst hundra saker till som jag tänker på just nu och jag tror att nittioåtta av dem har med honom att göra.
Får man vara så här kär?
Eller snarare, får man vara så här kär i någon som älskar en tillbaka? Det känns som att jag tar upp ungefär niohundranittionio tusendelar av mänsklighetens lyckokvot (om det nu finns någon sådan).
Undra om människans hjärta är byggt för att vara så här innerligt kär. Så att det inte bara spricker...