Den där speciella känslan...

Det finns en sak här i världen som får mig att må helt fantastiskt bra. Något som gör det helt bekvämt att finnas till, något som får molekylerna i min kropp, i min hjärna och i mitt hjärta, att verkligen klicka till. När jag sysslar med det här försvinner alla dåliga tankar, inget "du är så jävla dålig", inget "du är ful". Bara positiva tankar, det kittlar i mina nerver och får mig att känna mig.. värd, jämfört med den där känslan av värdelöshet som så gärna infinner sig när jag inte har något att göra.

När jag står och nålar förlagan till ett nytt mönster på min provdocka spelar det ingen roll hur många gånger jag sticker hål på mitt skinn med bångstyriga knappnålar, smärtan kommer liksom inte riktigt förbi hindret av kreativ tillfredsställelse som jag alstrar. När jag klipper ut bitarna av ett välprovat, lyckat mönster i det tyg plagget ska ha så är det något visst som liksom... fladdrar inuti mig. Det är som kärlek, fast utan den där rädslan och osäkerheten. Visst, jag är inte alltid hundra procent säker på att det jag syr blir bra, men oftast, numera, så utvecklar jag någon del av min sömnad även om plagget i slutändan inte blir så bra som jag hade hoppats. Det finns en kärlek till klädskapandet som jag inte har hittat någon annanstans. Att vara kär i en människa, eller att älska en person, det är ofta en bergochdalbana för mig. Jag är rädd att inte bli älskad tillbaka, rädd att jag är otillräcklig, rädd att bli lurad, rädd att det ska gå åt helvete, men med sömnaden är jag aldrig rädd. För när jag syr förstår jag att jag kan göra mig själv lycklig. Och jag förstår att jag faktiskt kan något, att jag inte är totalt utbytbar. Mina kläder är mina kläder och ingen annan kan göra dem på exakt samma sätt som jag.

Nej, nog skrivet. Nu är det dags att ta hand om min älskarinna, Fröken Provdocka. Hon står i ett gammalt sönderklippt lakan och ser fantastiskt inbjudande ut...