Den plågade konstnären.

Det här med att konstnärer ska lida. Jag undrar över det. Jag tror inte att lidande är ett måste för att göra konst, men det verkar ändå finnas någon länk mellan konstnären och det där som gör ont inuti. Men jag undrar om det inte har att göra med att konstnärer (när jag säger konstnärer menar jag såna här kreativa människor som sysslar med kreativa saker som att sy, rita, måla, skriva osv. Såna som jag antar jag.) ofta är ensamma. Att man, på grund av sin ensamhet, har varit tvungen att underhålla sig själv och därför skaffat intressen som man kan utöva på egen hand. Och då är det ju ofta kreativa saker. För det är svårt att festa ensam, svårt att skvallra ensam... Jag har svårt att komma på fler sociala sysslor men ni förstår vad jag menar. Den sociala biten försvinner ju i och med ensamheten och då gör man sånt som man oftast inte gör tillsammans. Som att göra musik, skriva, sy saker, rita... Det finns hundratals andra saker, men många ensamhetssysslor är kreativa.

Jag har alltid varit kreativ och jag har alltid varit ensam. Visst, jag har vänner och de är underbara, men jag blir väldigt, väldigt ofta ensam. När jag var yngre var det inte alltid självvalt, men nu blir det mer och mer det. Jag tror dels att det har att göra med att jag älskar mina kreativa ensamsysslor, men också för att jag aldrig riktigt har lärt mig att umgås med andra människor i grupp. Ibland fungerar det fantastiskt bra, ibland mår jag superbra i stora sammanhang och har jättekul. Men många gånger blir jag osäker, känner mig misslyckad och klumpig, ful och korkad. Jag känner mig utanför, även om ingen annan skulle förstå det. För jag vet, innerst inne, eller kanske i hjärnan, att jag oftast inte ses som en klumpig, korkad, ful person. De andra ser inte mig själv så som jag ser mig själv. Men det spelar ingen roll, för när magen och hjärtat går in i matchen och börjar skicka mig signaler om hur mycket jag gör bort mig, då tar de ut hjärnan totalt. Hjärtat och magen, både isär och tillsammans, trumfar hjärnan alla gånger. Det spelar ingen roll hur många gånger jag intalar mig att jag är fantastiskt, spelar ingen roll hur jävla bra jag känner att jag är när jag sitter ensam och har sytt klart en klänning, när jag kommer ut bland folk och osäkerheten slår till, då är jag sämst. Av alla.

Därför är det ibland säkrast att inte utsätta sig för risken att känna de känslorna. Ibland kryper man ihop och stannar hemma. Och ibland är den ensamheten lika illa som de utsatta känslorna. Som den blev igår.

Men nu känns det bra igen. Nu syr jag och lyssnar på Gavin DeGraw och känner mig ganska tillfreds med både mig själv och världen. Så allting är inte alltid lidande i den här lilla stugan bredvid den lilla bäcken. Men jag tror ändå att lidandet, ensamheten och kreativiteten är sammanbundna och att jag fortfarande lider sviterna av saker som hände för femton, tolv, tio och fem år sedan. Allt växer inte bort, och även om det växer bort så tar det nog mer tid än det har gått hittills.

Men tro inte att jag är en väldigt ledsen person. Det är jag inte. Jag är väldigt ofta glad, får lyckliga ryck i tid och otid. Men tyvärr känner min kropp och mina känslor att jag måste "vara i balans" och då får jag, för att jämna ut de höga topparna, ibland lite väl djupa dalar.