Jag måste erkänna.

Jag hade en pojkvän förut. Han var... opålitlig. Många har frågat mig varför jag stannade med honom, när han drog i sig amfetamin, varför drog jag inte? När har "testade" LSD, varför gjorde jag inte slut? När han bestämde sexträff med sin tjejkompis eller gjorde "allt utom att knulla" med en random tjej på en festival, varför avslutade jag inte bara eländet?
Jag har svarat olika saker på de här frågorna. Att jag var naiv, att jag var dum, att jag inte kunde göra slut med honom för att jag tyckte synd om honom, att jag var en osäker tonåring... Men det finns egentligen bara ett enda svar. De andra sakerna är förstås också rätt, men det finns bara en gemensam nämnare, en sak som fick mig att ursäkta exakt allting. Jag var kär.

Jag har försökt stöta bort den tanken. Jag har varit så arg på den här killen nu i två år sedan vi gjorde slut (vilket i slutändan inte ens var mitt beslut). Ilskan har tagit överhanden och jag har varit för stolt för att erkänna att det faktiskt inte bara var svaghet i stunden (stunderna, snarare) som gjorde att jag stannade. Att erkänna att jag faktiskt var kär i den här personen, att jag kände så starkt för någon som gjorde mig så illa, det har inte funnits med på världskartan. Men nu inser jag att jag måste erkänna. Inte så mycket för er där ute, men för mig själv. Oavsett hur mycket dum, naiv, svag, osäker, nedbruten, ångestfylld tonåring jag än var, så hade jag aldrig stannat om inte kärleken hade funnits där. Den nöttes förstås över tiden och i vissa fall byttes den ut från fantastisk förälskelse till ett osäkert beroende, men det var ändå kärlek med i leken.
Den här insikten har, förutom att den var svår att erkänna, varit läskig att acceptera. För om jag var kär i honom, då skulle jag kunna bli kär i någon annan som gör mig illa. Att jag blir kär i någon är inte nödvändigtvis ett mått för hur bra människa den personen är. Och det är jävligt skrämmande.

Fast jag behöver inte vara rädd. Man kan aldrig vara hundraprocentigt säker på någon och man kan aldrig komma in under skinnet på en annan person och allt sånt där dravel, men jag vet att med Fågeln behöver jag inte längre känna en paralyserande rädsla för att falla. Jag gjorde det i början, trodde att historien skulle upprepa sig och allt skulle bli en icke-favorit i repris, men nu börjar det gå upp för mig... Den här personen, trots att han må ha gjort ett litet misstag eller två, skulle aldrig såra mig på det sättet. På det... medvetna sättet. Jag kan lita på att han hanterar mitt hjärta med en stor portion försiktighet och respekt.
Och det är ungefär lika lyckogörande som vårsolen och en liten labradorvalp.