Värre.

Jag tror att jag vet något som är värre än att vara arbetslös (här inräknas inte sådana självklara saker som att förlora någon närstående, leva i krig, bli allvarligt skadad. Här inräknas bara saker i samma klass som att vara 20 år och arbetslös i ett halvår minst), och det är att tro att man har fått ett jobb, för att veckan efter få reda på att "nej, jag har inte bestämt mig än" och dessutom få höra förolämpningar och elaka ord om sin familj av sin eventuella framtida chef. Och att ändå sitta i veckan eller veckorna efter och undra om man kommer få jobbet eller inte. Inte kunna släppa, varken de elaka orden eller jobbtankarna. För det kan hända att jag får jobbet. Och det kan hända att jag inte får det. Och det kan hända att jag får det och förväntas jobba för 90 spänn i timmen. Och så vidare.