När det hjälper fast inte räddar.

Det hjälper när det rör sig framför ögonen på mig. När jag bläddrar igenom en fotoblogg så fort att jag inte ens hinner uppfatta om det är en katt eller ett moln på bilderna. När jag tittar på teve. När jag tittar ut genom fönstret på pendeltåget.

Det hjälper att dra upp volymen på musiken så att jag knappt hör vad jag tänker. Dränka ut alla tankar. Släppa taget om allt som gör ont och bara ramla längre och längre ner i något jag inte behöver reflektera över.

Det hjälper att rita. Det hjälper att sortera alla inspirationsbilder jag har skrivit ut. Det finns saker som hjälper.

Men i grund och botten är det inte helt bra. För då skulle jag inte behöva bläddra genom fotobloggar så snabbt jag kan. Eller höja musiken tills det nästan gör ont. Eller sortera. Jag är inte hel just nu. Jag blir det säkerligen igen, men nu är det bara ett kraschat plan i bröstet på mig.