".. å det var så länge sen, att jag glömt bort hur det känns.."

Jag lyssnar på Kent. Det är mysigt. Man blir liksom lugn och fridsam. Ibland övergår lugnet till någon sorts depressionsläge, men än så länge har det inte slagit över. Jag minns när jag satt på färjan över till England och lyssnade på Saker man ser i min cdspelare. Jag satt ute på däck och såg ut över det kolsvarta vattnet och kände mig jätteliten. Och så grät jag. Det är skönt att gråta till Kent, det känns liksom okej då. Fast efteråt känner man sig väldigt fjorton-med-svart-snelugg. Men det är faktiskt nästan okej det också. Så länge ingen ser.

Jag har precis ritat ett mönster. Veckans uppgift på kvällskursen, ett mönster till ett lakanset. Rätt kul grej faktiskt. Och mönstret blev fint, det är inspirerat av mitt finfina furugolv med kvisthål. Nu är bara problemet att det måste komma i flera färgställningar och jag vet inte hur jag ska kunna göra det. Ska kopieras, men var? Mamma svarar inte, annars kunde jag säkert sno skrivaren i deras lokal. Kanske... Aja, i värsta fall får det göras i skolan imorn.

Idag tänkte jag på kärlek. Och på hur jag har sett kärlek och förhållanden de senaste månaderna. Att jag alltid, utan undantag, tänkt att folk tröttnar på varandra efter ett par, tre månader och då bara är tillsammans för att vara det. För att de är rädda, fega, dumma. Jag har inte trott på kärlek, bara lust, förälskelse, dumhet, blindhet, någon sorts motsvarighet till hjärnskada fast frivillig.
Jag vet inte om jag tror på kärleken än. Men nu har jag börjat misstänka att det faktiskt finns något mer än one-night-stands och att klamra sig fast bara för att man är för livrädd för att släppa taget. Jag hoppas iallafall det. Fan, jag var mer bitter än jag vågade erkänna.

Varför är jag inte lika bitter längre? Jag är inte kär, jag har inte ovanligt mycket sex (snarare tvärtom), jag drogar inte...