När är man levande?

Innan jag somnade igår läste jag "Autosy Room Four" av Stephen King, en historia om en man som är så fullständigt förlamad att allt han kan göra är att andas och tänka, ungefär. Och ja, de ska göra en obduktion på honom och man får följa hans tankar när han ligger där på bordet och febrilt försöker visa att han inte är död (den här historien har tydligen sitt ursprung i en Alfred Hitchcockhistoria som King ville modernisera och göra lite mindre blödig).
Efter denna historia somnade jag och drömde om varulvar. Eller så var det zombies, eller snarare något mellanting. Man blev smittad av att bli biten och då blev man, ja monsterlik. Hade inga tankar men förhöjd fysisk förmåga och ville självklart springa runt och bitas och döda. Denna förvandling kunde vändas tillbaka med B12 och örtextrakt, så jag "rånade" en life-butik och snodde massa hälsokostsaker för att kunna bekämpa detta. Det var på något sätt jag som hade varit målet för viruset (eller vad det nu var) från början, men det hade spridit sig från stället där det uppkom till resten av världen med hjälp av någon sorts torpedvirusspridare. Han smittade mig på tunnelbanan men inte kunde hålla sig till att bara bita mig utan gick bananas. Det var en jäkligt cool dröm faktiskt och jag fick känna mig lite som Alice/Lara Croft (med en new age-twist, förstås. Jäkla örter).

Men dessa två historier har fått mig att fundera lite. När är man en levande människa? Om man inte kan röra på sig men tänka, är man levande då? Och om man kan röra sig exceptionellt mycket och kroppens funktioner är på topp, men man har tappat all tankeverksamhet, hur är det då? För man är ju inte död i något av fallen, men kan man verkligen säga att man lever? Vad är annars ordet? Odöd brukar man ju säga om zombies och vampyrer men vad innebär det egentligen? Och varulvszombiesarna i min dröm kunde man ju faktiskt rädda med en hippiedrink, är de mer levande än vampyrerna då? Jag tycker det är en spännande fråga, hur man definierar "levande". Hur tänker du?