Snöfall.

Tunna isfläckar på fönstret, så tunna att de smälter om jag sätter fingrarna mot insidan av glaset. Jag ser ut på snöfallet, studerar hur flingorna dyker upp i cirkeln av ljus runt gatulyktan. Människor halkar omkring på gatan nedanför och gör spår i det tunna snötäcket. En duva landar på taket mitt emot och burrar upp vingarna mot kylan.
Jag andas mot glaset och skriver mitt namn. Jag skriver mitt namn för jag har inget annat namn att skriva. Det finns ingen prins, det finns ingen riddare, ingen nallebjörn, ingen förälskare. I det tomma rummet är jag det enda som existerar, det enda som andas och det enda ting med ett hjärta.

För egentligen är det väl vad vi människor är? Ting med hjärtan. Hjärtan som lidelsefullt slår för att vi ska kunna förälska oss och försöka stå emot vardagen. Ibland är det så jag vill se oss.