Våldtäkssvammel.

Jag tänkte på det här med våldtäkter och jämställdhet och ditten och datten. Egentligen tänkte jag väldigt långt och utförligt men jag kommer inte orka skriva ut allting just nu. Kanske imorgon. Men en huvudgrej jag tänkte på, det här med "ett nej är ett nej." Det är självklart, självklart är det det. Men frågan är, när är något ett nej då? Jag tycker att det verkar som att folk ofta utgår ifrån att tjejer skriker i högan sky, att de säger nej högt och tydligt och att de alltid kämpar emot. Jag tror inte att sanningen ser ut så. Jag tror det finns en hel drös med "missuppfattningsvåldtäkter" där ute och jag är övertygad om att de alla inte begås för att killen är för dum/full/mansgrisig för att förstå att ett nej är ett nej. Jag tror många killar, de flesta killar, förstår att ett nej är ett nej, men de kanske inte alltid förstår att ett mummel är ett nej, eller att en frånvänd kropp är ett nej (jag brukar vända ryggen åt min sexpartner from time to time, men det är faktiskt för att jag diggar det bakifrån, så att säga).
Missuppfatta mig inte nu, jag ställer mig inte i lägret med snubbar som tycker att en tjejs kropp är hans egendom, eller att man kan ta vad man vill bara för att tjejen är svagare eller mer full eller något. Jag säger bara, att i de fall (och jag tror att de är många, med tanke på hur mesigt kvinnor uppfostras) där tjejen inte säger ifrån, där borde kanske tjejen också ändra på sig?

Vi borde lära ut mer än "ett nej är ett nej". Vi borde lära ut kommunikation. Jag läste en artikel om unga tjejer och sex och en av tjejerna sa att när hon inte ville ha sex med sin pojkvän brukade hon bara vända sig åt sidan och låtsas som ingenting. Många av de sa att de ofta hade sex med killen trots att de inte hade lust, men de sa aldrig något. Artikelförfattaren undrade om de inte kände sig utnyttjade då, men jag tycker inte att de direkt har rätt till det (eller, alla har rätt till sina känslor, men rätt till att klandra killen då kanske).

Det känns som att jag säger att man ska utgå ifrån att alla alltid vill ha sex, men det är inte så jag menar heller. Men det finns ändå saker som ofta leder fram till sex. Hångel, petting (om man inte klassar det som sex som Olle gör, förstås) och andra såna aktiviteter förknippas ju, rätt logiskt, med sex. Med det inte sagt att om man hånglar har man förbundit sig till något, men om man hånglar, tafsar och sen inte visar något som helst mot-tecken när killen börjar klä av en eller försöker komma in i en, då kanske det är där problemet ligger?
För jag vill inte hamna i en situation där man behöver ett skrivet kontrakt för att man ska våga knulla, jag vill inte att det ska vara olagligt att ha sex med någon som inte klart och tydligt sagt "ja, Sanna, inför alla dessa tre lagstadgade vittnen så går jag med på att idka samlag med dig". Det känns lite osexigt, för att vara ärlig. (Dessutom, som jag och min syster talade om, vad händer om man gått med på att ha sex och man sen ångrar sig? Kontraktsbrott? Som min syster sa, "Det är ju ändå en muntlig överenskommelse".)

Poängen, för att inte vimsa vidare just nu när jag ska sova, var att vi bör lära ut att det är viktigt att tydligt kunna kommunicera att man inte vill. Om snubben då inte ger sig, då är det stora fel.