De där filurerna.

Jag satt och tänkte över mina killar. Män, pojkar.

Först hade jag den där hiphoparkillen. Mörk, charmig som få och jäkligt bra på att dansa. Han var imponerad över mina dans-skills också, det var lite roligt. Han bodde med sin mamma, pappa och sin lillebror och han var halvamerikan (hans mamma kom därifrån). Just då tyckte jag att det var jättehäftigt, han hade ett tufft amerikanskt mellannamn och jag var bara allmänt usa-fixerad. ”Save the last dance” kan ha något att göra med den här fasen, jag såg den filmen över tio gånger. Vi gick igenom många saker tillsammans på den relativt korta tid vi hade ihop, bland annat blev vi påhoppade av nazister och hamnade i bråk över en kondom som ramlade ur hans ficka. Jag trodde att han bara var intresserad av sex och gav honom en käftsmäll. Inte alls snällt. Men han förlät mig och berömde min högersving.

Sen hade vi Jimmie. Ruskigt söt skejtarkille med svart hår och alltid en snäll kommentar över. Honom träffade jag först på en fest, sen på stan när jag hade blivit misshandlad av några tjejer i skolan. Vi förlovade oss faktiskt. Han hamnade på sjukhuset för... Fan, jag tror jag har glömt. Men på sjukhuset hamnade han iallafall av någon anledning och jag satt där bredvid hans säng och höll hans hand medan han sov. Det var efter sjukhusvistelsen vi förlovade oss.

När jag var riktigt litenfanns det en annan kille. Jag tror han kan ha hetat Tommy. Han var trevlig, antagligen killen jag förlorade oskulden till. Vi brukade äta på restaurang och han höll mig alltid i handen när vi var någonstans.

Senaste killen var rätt rik. Han hade en egen lägenhet, en stor en med vita väggar och enorma fönster. Han gav mig mina dröm-Marc-Jacobs-skor i födelsedagspresent och tog mig med till New York. Han hade alltid vita lakan i sängen och han tyckte om att väcka mig med kyssar och frukost på sängen. Hans föräldrar hade en lyxvilla någonstans och vi var där ibland, när de var bortresta. Då passade vi på att bada i deras pool, sova i den gigantiska gästsängen och äta mat i det löjligt fina köket. Jag minns inte riktigt hans namn, vi hann inte bli så seriösa innan jag hittade annat att göra. Men han var fin, det var han. Skarpa drag, de brunaste ögonen någonsin och grymt charmig.


Just det, nämnde jag att de här killarna inte finns på riktigt? Några är nedskrivna, några finns bara i mina minnen och några är bortglömda, men de hjälpte mig att döda tid när de var där iallafall. För att inte tala om att ha något riktigt konkret att sexfantisera om (och jag lovar, alla var tiopoängare. Vad är meningen med att hitta på någon om den inte är perfekt, right?)