Morgondusch.

Nyss var jag inne i vårt lilla badrum och duschade, och då kom jag att tänka på saker. Det började med att jag fortsatte gårkvällens pojktankar. Jag stod där och undrade, medan varmvattnet rann, vad grejen är. Vad de vill, varför de är så söta ibland och varför vissa pojkar, män och gubbar promt ska vara riktigt jävla vidriga. Jag kom inte riktigt fram till något (förutom det uppenbara, alla killar är individer och man kan inte klumpa ihop dom sådär) men jag började istället tänka på mig själv. Och det var här saken blev intressant. Jag stod med handuken runt mig och tittade i den lilla spegeln och insåg att, jag är fan bäst. Jag kanske inte har världens finaste näsa, men den är min och alltså är den bäst. Kanske inte de tuffaste ögonen, men de är mina. Kanske inte världens finaste mage men... Jo vänta, det har jag faktiskt, rent objektivt sett ur hela världens ögon. Måste ha. Men iallafall. Jag kände mig inte på topp utseendemässigt när jag gick upp i morse, suckade åt spegelbilden och åt att mitt hår var i oordning. Men inne i badrummet ändrades allt det där. Jag tyckte om allting, tillochmed celluliterna (okej, tycka om var inte rätt. Men acceptera och inse att jag är lika jävla bäst ändå). Allt var bra för allt var jag.

Varför kan inte alla tänka så? Man måste ju vara den bästa människan för sig själv för att kunna se saker i rätt perspektiv och inte bli överkörd. För det är rätt oskönt att bli överkörd.

Folk pratar om att vara perfekt men det är skitsnack. Ingen är perfekt, men man kan vara bäst i sin egen show ändå. Det handlar om inställning. Om man bara bestämmer sig för att "den där töntiga lilla uppåtnäsan är ändå min och man ska inte nedvärdera sina tillgångar" så blir det fan lättare. För då kan man se sig själv i spegeln och älska vad man ser trots att det inte alltid är så perfekt som man skulle önska.