Efter politik kommer kärlek.

Jag kom på en sak imorse, när jag försökte somna om efter att ha sagt hejdå till.. någon.

Man faller ju för folk. Och det läskiga är att man vet inte alltid var man kommer hamna när man väl har börjat falla. Man kan tas emot av ett betonggolv eller av en vattensäng och det är därför det är så förbannat läskigt att falla. Om man alltid har fallit ner i vattensängar och duntäcken så är det kanske inte så läskigt, då förutsätter man att det alltid kommer vara mjukt när man landar. Men när man en gång har fallit ner på ett betonggolv, fyllt av gamla sprutor, använda kondomer och allehanda skräp och slagit i huvudet så man inte kunde ta sig upp från golvet på mer än ett år, då är det så läskigt att falla att hjärtat dunkar i bröstet och man försöker se sig om innan, för att se var man ska landa. Man stampar med fötterna i marken, viftar med armarna bakom ryggen och försöker se en glimt av vad som väntar i någon glatt yta.

Det enda som återstår är att hålla för andan och bara falla bakåt.

(och ni som stått där på teaterövningar och tillitsträning och gjort er beredda på att någon annan i klassen ska ta emot er kropp när ni släpper taget, ni vet hur svårt det är)