Lilla älskare.

Eller ja. Något i den stilen.

Jag hade en mysig kväll med Petra ikväll. Bion var ganska tråkig, men det gjorde inte så mycket. Förutom möjligtvis att jag fick nästintill outhärdligt ont i rumpan (fult ord) av de obekväma stolarna. Man borde få ta med sig egna guldfärgade fåtöljer på bio.

På tal om fåtöljen så vet jag inte hur jag ska få plats med den i mitt nya hus. Självklart ska jag lyckas på något sätt, men det blir en utmaning. I värsta fall får jag bygga ett litet hus till, med bara fåtöljen och en läslampa i. Det skulle inte vara helt fel, lite i stil med att ha ett gömställe i en garderob, något jag alltid har drömt om. När vi bodde i huset, innan mamma och pappa skilde sig, så hade jag en garderob stor nog att gå in i. Jag brukade sätta mig därinne och stänga dörrarna när jag kände mig illa till mods. Satt i mörkret och kände på de plisserade kjolarna och de blommiga klänningarna. Jag minns precis känslan, jag minns hur hyllorna kändes mot mina ben, hur ljuset föll in i smala streck genom garderobsdörrarna. Hur befriande det var att vara instängd.

I filmen så var det en liten blond flicka med page som skrev på en skrivmaskin. Och det gjorde så förbannat ont i mig, som det alltid gör när jag ser små flickor som gör något som jag gjorde när jag var liten. Jag saknar att vara liten. Jag blir så avundsjuk på deras spädhet, deras orörda fantasi, deras... litenhet. Men mest ont gör det när jag ser små flickor gå hand i hand med stora starka pappor. När de skrattar tillsammans, går på nöjesfält eller bara promenerar i stan. Då känner jag mig för stor, för gammal, för förstörd.

Hah. Jag är för fan nitton. Men nitton är inte nio och inte ens nio är sju.