Krampaktiga tag med tangenterna.

Jag har ingenting att säga. Det är sådär frustrerad fast igen. Jag tittar förbi min lilla blogg flera gånger om dagen, ibland börjar jag skriva på ett inlägg men sen får jag .. inte panik, men det är en desperat känsla av misslyckande. Och så stänger jag ner fliken och gör något annat.

Trots bloggtorka så ligger det tankar och pyr lite överallt i mig, och jag skriver på annat håll. Har börjat skriva brev. Fast det är i dagboksform, på så sätt att breven aldrig ska skickas eller visas. Jag skriver bara med en annan mottagare än "mig själv om några månader". Det är riktigt skönt. Speciellt i de små dalarna när jag saknar någon som inte är där just då. Då kan jag skriva ett brev till den personen (haha, "den personen". Som att det finns fler än en, som att det skulle vara någon annan än just den där fågeln) och saknaden försvinner. Eller åtminstone slumrar lite. Det känns som att man har konverserat klart, fått ur sig allt man går omkring och tänker men inte får tillfälle att säga.
På något sätt tror jag att de här breven är bra. Väldigt bra, rentav. Ni vet, när man lär känna någon, när man förälskar sig i småsaker och man känner att hjärnan lägger av vid tillfällen? När man tänker hundratals tankar och man inser efter några dagar att bara några av de tankarna faktiskt var rätt? Typ att man "vill alltid vara med dig", "älskar dig", "undrar hur vårt barn skulle se ut". Idiotiska tankar, som egentligen inte har någon substans, inget innehåll. Bara desperata meningar för att ge uttryck för något som är för stort för att få plats i hjärtat.

Men å andra sidan är det väl rätt fint det också. Att någon kan få ens tankar att skena, ens för en sekund.