Krävd.

Varför har jag så höga krav på mig själv? Är det någon som kan svara på den frågan?!

Antagligen jag själv om jag analyserar mig själv tillräckligt mycket (eller går i dyr terapi några månader). Jag kände idag att mina krav är orimliga. Och inte bara det, de är opraktiska, onödiga och stora hinder.

Vem försöker jag hävda mig inför? En gud jag ändå inte tror på? Mina vänner som skiter högaktningsfullt i om jag råkar blippa in en tonfisklåda för mycket på jobbet? Mina föräldrar som tycker lika mycket om mig även om jag gör bort mig, skriver dåligt på ett prov eller syr en söm fel på den där klänningen jag håller på att sy?

Nej. Mig själv. Men det är ju löjligt. Det blir så krångligt, menar jag. För jag är ju liksom jag, och då ser jag mig själv inifrån. Mina intryck av mig själv är så färgade av min självsyn (som konstigt nog är körd i botten rätt ofta) att jag inte har någon aning om ifall jag är en bra människa, en hyfsad människa, en usel människa, en duktig människa, ett jävla as...
Den som dömer mig hårdast är den som har allra sämst utsikter för att göra det.

Uttrycket "att gå en mil i någon annans skor", ni vet. Det är ett sant uttryck i de flesta fall, men när det gäller att se sig själv när man går i sina egna skor så är det inte bra. Inte riktigt rätt.

Nåja, jag försöker att acceptera alla mina brister. Det går inte bra, men jag läser ju en sån där flumbok.