Lådor.

Jag packar ner allting jag äger i bananlådor och dubbla papperskassar. Det känns konstigt. Om en vecka och en dag kommer jag inte längre bo här. Jag kommer inte ha mamma på andra sidan väggen, inte ha syrran som stökar runt i köket. Kommer inte bo med den sötaste lilla vovven på planeten längre. Mats bor visserligen knappt hemma längre han heller, men nu är jag ju hemma när han kommer hem. Om åtta dagar kommer familjemiddagar bli lite mer formella, inbjudna på något vis.

Nåja, det finns massa positivt med mitt nya lilla hus också. Men jag kan inte låta bli att vara lite orolig för hur det kommer att kännas. Jag tycker så mycket om familjen. Jag minns när jag bodde halva tiden hos mamma och halva hos pappa förut. Då längtade jag så efter mamma när jag bodde hos pappa. Det betyder inte att jag tycker mer om mamma än pappa för så menar jag inte. Men mamma har alltid varit... mamma liksom. Lite tryggare.

Fast å andra sidan så försvinner hon inte nu. Hon kommer bara bo lite längre bort och jag kommer få proritera min tid för att kunna träffa henne. Nu kommer det där naturligt.

Nej, bananlådorna kallar.