Älskade älskade älskade finaste liv.

Jag var bakis och nykter i ett underbart sällskap igår kväll/inatt. Ibland blir jag bitter och tappar tilltron till människor, men det enda jag behöver då är Sara och Caroline och sen är allting liksom fint igen. Melodifestivalen är något positivt när den innebär att jag får ha de sötaste två människorna i världens sittandes i min soffa, stenseriöst diskuterande rösttaktik.

Sen, massa roliga, jättetrevliga människor. Söta kommentarer, prata med folk man känner-men-inte-känner-fast-ändå lite. Trots att jag måste sett lobotomerad ut, med tanke på hur trött jag var så var det underbart. Och inte en endaste droppe alkohol behövdes (eller så var jag fortfarande full sedan i fredags/lördagsmorse).

Dagen har varit fin. Packat en låda och packat om en som jag i desperat let-ryck rafsade upp i tron om att min legitimation låg i en nerpackad jacka (det gjorde det inte, det låg i jackan jag inte hade packat ner). Jag har även fikat med sötaste lilla mamma, köpt en ascool Darth Vader-tshirt (och den sockersöta tjejen bakom disken gav mig femtio kronor i rabatt bara för att den inte fanns i min storlek, trots att jag inte ens sa något. Om inte det gör ens dag, vad återstår då?) och en Monki-tshirt (en sån med hål i ärmarna. Eller det är inte ens ärmar. Fast hål. Öh).
Och nu sitter jag här och lyssnar på Paolo Nutini och inser att; ja fan, livet är bannemig inte helt fel.