Machines

Tankarna flyger hela tiden runt i mitt huvud och just nu handlar nästan allihop om jobbet. Jag tycker inte om mitt jobb. Det är inte något fel på de jag arbetar med, de är schyssta hela bunten. Arbetsuppgifterna är trista men vad förväntar man sig på ett sådant "okvalificeringsjobb"? Lönen är grymt bra för sådant här jobb och chefen är riktigt vettig.
Men jag hatar det ändå. För jag får inte vara Sanna. Jag har uniform och jag gör tråkiga saker i en pissig kassa och jag måste ta emot skit och svälja den och svälja den och svälja ännu mer. Jag sitter i min jävla kassa med munnen öppen och bara sväljer allting folk väljer att ösa i mig.

Det var inte särskilt roligt att gå i skolan men där var man iallafall sig själv. Man hade sina vänner nära och trots att lektionerna kunde kännas evighetslånga så var aldrig den här identitetsraderingen med i bilden. Jag klarar inte av att vara mig själv på jobbet, inte helt. Det känns liksom alltid som att jag är på min vakt mot saker och ting, mot kunder som vill skälla eller kolleger som vill snacka skit eller... jag vet inte.

Jag skulle vilja jobba i en begagnade-skivor-affär, en sån där smockfull liten lokal. Sälja dammiga vinylskivor till vanliga och helt sjukt speciella människor. Vara en del av människors kreativitet, få ta del i den själv. Inte stå uppstyltad i en kassa med kunder som är så stressade att de inte ens säger hej till en. Jag vill kunna diskutera vilka skivor folk väljer, kunna säga "du kan få dom för 300 jämnt" när de egentligen skulle kostat 325:-. Vill känna att jag är en människa, inte en maskin.

Fan, där slog jag huvudet på den där spiken jag försökte förklara med början av inlägget.

Cause I've started falling apart, I'm not savouring life
I've forgotten how good it could be to feel alive
I've started falling apart, I'm not savouring life
Take the pieces and build them skywards
Biffy Clyro - Machines