Den här kampen mellan det man vet rent "logiskt" eller vad man ska säga och det man känner, varför är den så totalt oändlig? Det känns iallafall så. Det känns som att jag alltid måste anstränga mig för att inte låta känslorna ta över, att jag måste hålla allt i schack för att inte ... bryta ihop antar jag.

Ibland tänker jag att jag är väldigt svag. För att jag har de här tankarna (och alla de andra, alla andra jävla skittankar om alltings värdelöshet). För jag tänker ibland att starka människor är såna som klarar livet utan att hela tiden vara rädda att bryta ihop. Men sen tänker jag på hur starka de här känslorna är. Hur väldigt mycket de skulle kunna ta över. Och när jag tänker så, och ser på mitt liv, då känner jag mig lite starkare. För de har faktiskt inte tagit över alls så mycket som de vill.

Men det skulle vara skönt att någon gång bara kunna slappna av.