Ingen alls.

När jag mår såhär så känns det som att ingen i hela världen vet hur det känns. Att ingen skulle kunna nicka igenkännande och bara förstå. Samtidigt känns det som att om någon, mot all förmodan, skulle nicka igenkännande och förstå skulle jag bli så arg. För ingen annan har någon rätt att tro att de förstår.
Det är så idiotiskt alltihop.
Just nu skulle jag bara behöva fly. Jag vet att det inte går, jag vet att det inte finns någon att fly med eller någonstans att fly till, men jag vill verkligen bara bort. Fast varför skulle ångesten vara mindre bara för att jag är någon annanstans?

Helst skulle jag nog vilja somna i någons famn och känna mig trygg. Men det går inte just nu och tryggheten verkar inte infinna sig heller. Så jag får väl försöka andas djupt och bortse från att det gör så ont inombords att gråt är en lättnad och gömställen lockar mer än något annat.