Hem, ljuva ångest-hem.

Jag brukar få panik när jag inte är hemma. Brukar sakna tryggheten. Nu har jag inte varit hemma mer än stundvis sen i början av juni och nu, första kvällen jag verkligen sitter hemma och inte har något planerat och ingen flykt i syne, då kommer paniken smygande.
Jag kan skylla på febern, eller urinvägsinfektionen eller antibiotikan. Kanske ensamheten. Men egentligen tror jag att allt handlar om att jag är fast här nu. Jag ska inte någonstans förns om lång tid och då blir allting så påtagligt. Disken i diskhon, dammet på golvet, det allmäna stöket. Min egen värdelöshet.
Jag har inte skapat något på flera veckor och senaste saken jag gjorde gick käpprätt åt skogen.
Vad är det för mening liksom? Jag vill inte ta upp pennan eller saxen, för jag vet hur det kommer att sluta.
Så jag sitter bara här framför datorn och stirrar. Försöker hålla mig i schack, försöker att inte gråta eller skrika eller hyperventilera.
Det går, men bara för att jag är så förbannat envis.