Krig.

Jag såg precis en väldigt stark film, "In the valley of Elah". Den handlar om soldater i Irak-kriget och det är lite passande för jag tänkte på det just häromdagen. Hur vidrigt krig är men också hur man kan förvänta sig att människor ska kunna återanpassa sig efter att ha varit i en sådan infernalisk situation som krig. Jag såg en dokumentär om Vietnamveteraner för några år sedan, de klarade inte av att leva i samhället efter de hade kommit hem från strid. De flyttade ut i skogen och levde ensamma. De kunde inte hantera andra människor, hamnade ständigt i våldsamma situationer och kände att deras enda utväg var att isolera sig.
Att folk överhuvudtaget förväntar sig något annat, det är vad som förvånar mig. Man tar människor, får dem på olika sätt att ställa upp "för sitt land", för att åka någonstans och döda. Trots att dessa människor aldrig skulle döda i samhället i vanliga fall. Soldaten är hjälten, trots att mördare ligger längst ner på skalan i vanliga fall. Det visar på den omställning man måste genomgå för överhuvudtaget kunna kriga. Och att man blir fullkomligt förstörd sen, det känns för mig som en naturlig följd.

And I didn't hate those that I killed
but they're all dead now
And I'm here alive with satellites
and friday nights
and no one to judge me for the
things that I've done at all
so how can I live with that?
- Dashboard Confessional