Jag fick en kommentar härom dagen, om att det är underbart när kärlek bara är enkelt. Och det kändes så... konstigt, för jag har aldrig haft den känslan. Jag är så fantastiskt kär i någon helt fantastisk, men ändå känns det inte enkelt. Det känns enkelt när jag ligger nära honom och allt är bra, det känns enkelt när han ler mot mig, det känns enkelt när han säger att han älskar mig. Men det känns svårt när han inte är nära mig och allt inte alls känns bra. Inom mig menar jag, inte mellan oss. På så sätt är det väldigt svårt, för jag vill inte hänga upp mitt välmående på honom. Det är så lätt att lägga det i vårat förhållande, att ge efter för impulsen som säger "du mår ju bra när du är med honom, så var med honom". För det går inte att göra det, om jag tvingar mig på någon annan varje gång jag mår dåligt kommer det sluta med att den personen mår dåligt och att jag mår hundra gånger sämre.
Varför har man sådana impulser, impulser som bara går emot allting som är bra för en? Är det ett test? Testar min hjärna mig för att se hur mycket jag står ut med?
Det är lättare att stå ut när man är ensam, för då finns det ingen ljusning på samma sätt, ingen väg ut. Då måste man stanna i mörkret tills allting blir bättre (vilket det ofta blir). Man behöver inte sitta i plågor och försöka bestämma sig för vilken ond väg som är bäst. Man har inget val.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Måste säga att jag faktiskt håller med dig Sanna. Har inte tänkt på det sättet innan och har väl inte insett det innan, men när man "har en till" så blir det väl så. Men så länge det, som sagt, är bra mellan de två så får man se det från den ljusa sidan!
Det var verkligen precis det där jag menade att jag känner mest hela tiden. Verkligen precis. Och jag hatar det, att man inte ens när man hittat allt det man behövde, så skaver någonting annat, inuti, som egentligen inte har med situationen att göra. Man (jag) tenderar nog att skapa problemen själv, men jag vet inte, det låter så dåligt..
Carro:
ja, det är klart man ska försöka, i alla lägen, att se det från den ljusa sidan. Jag menar,d et är gaaaanska väldigt jättefantastiskt att ha någon som är kär i en, som man själv är kär i. Det är något av det finaste man kan vara med om, och det vet jag. Men ibland... Ändå.
Pinsamt tyst:
Låter verkligen som att vi är lika. Jag vet att jag på vissa sätt skapar problemen, men samtidigt så har jag känslor inom mig som jag inte har lagt där. Som erfarenheter och idioter har lagt där. Men de känslorna finns ju ändå där, och det är upp till mig att handskas med dem. Jag kan skylla ifrån mig och det gör jag tyvärr rätt ofta men "bottom line", jag är fast med de här känslorna tills jag själv tar tag i dem. Även fast det är orättvist.
Skicka en kommentar