Ensamheten.

Det är så underbart när Fågeln är här, hemma hos mig. Jag blir så glad varje gång jag hör hans cykel mot gruset utanför och ofta står jag och tittar ut genom badrumsfönstret innan han kommer. Sängen är så mycket skönare när han sover bredvid, frukosten så mycket godare när han också sitter och äter framför teven. Det är roligare att laga mat när man får äta den med honom, fantastiskt att titta på skräckfilm när man får hålla fast i honom när det blir läskigt, mysigt att gå ut med vovven när han går bredvid och ... bara är sådär... bra.

Men det är så ensamt när han åker härifrån! Disken står i diskstället och liksom påminner om att "nu är du själv igen". Lakanen är alldeles trassliga och hans doft finns i det rutiga kudden som han har vilat sitt huvud på. I min guldfåtölj ligger kläder som han har glömt kvar, hans tandborste är fortfarande lite blöt från när han borstade tänderna i förmiddags. Och jag kan inte låta bli att bara sakna.