I'm not there (I'm not following!)

Jag sitter och tittar på "I'm not there" och med risk för att outa mig själv som kultur-imbicill så måste jag erkänna att jag inte förstår någonting. Absolut ingenting. Det är olika skådisar, det är olika namn, det är lite svartvitt, lite färg, en hel del krångliga ord och jag är så förvirrad att jag inte egentligen vill titta mer. Det finns ingen röd tråd, ingenting att hänga upp intresset på, förutom att det, förstås, är riktigt bra musik. Jag tycker väldigt mycket om Bob Dylan men det här är inte min grej.
Jag undrar om alla de här kulturjournalisterna som har gett filmen höga betyg verkligen förstår den. Om de inte bara har glott på den, tittat sig förvirrat omkring och sen skrivit en krångligt kulturkrönika om dess storhet. Och det de egentligen grundar det hela på är att "den är ju svartvit. Och sen måste det ju vara speciellt konstnärligt när en vit man spelas av ett svart barn."

Jag avslutar med Coffes fantastiska liknelse: "Jag kände mig lika vilsen som Ernst i ett futuristiskt hus."