Varning.

Jag antar att jag valde den här rubriken, varning, för att varna känsliga läsare. Inte känsliga läsare i allmänhet, utan snarare sådana läsare som jag själv var för ungefär ett år sedan. Bittra människor som tycker att allt jävla dravel om kärlek och lycka är påhitt och fantasifoster. Muttrande cyniker som stänger av Lugna Favoriter, inte på grund av den dåliga musiken utan för att alla låtarna handlar om kärlek. Personen som himlar med ögonen åt nykära par och tyst mumlar: "Jag slår vad om att det håller ett år. Max." och tror att alla som är tillsammans mer än till efter första förälskelsen är fast i relationens bojor och helst av allt vill komma ur dem men inte vet hur. Den där figuren som tror sig ha sett igenom hela grejen och numera står över allt vad världslig jävla romantik heter.
Den personen kan nog gå vidare härifrån, för det jag kommer att skriva kommer endast generera himlande ögon, pustar, stön och ett: "Den där blinda stackaren vet inte vad hon pratar om." Fröken (eller Herr) Cyniker kan stänga ner bloggen nu, för här kommer ett helt ogenerat, in-i-benmärgen-och-det-bultande-hjärtat-lyckligt inlägg om han jag väljer att kalla Fågeln.

Jag älskar honom. Egentligen kanske de orden räcker, men för att det här ska kunna kvalificeras som ett "helt ogenerat, in-i-benmärgen-och-det-bultande-hjärtat-lyckligt" kanske jag bör utveckla mig lite.
Vi träffades för... ungefär nio månader sedan och den initiala förälskelsefasen borde väl kunna ses som ganska avslutad nu. För några månader sedan borde jag, enligt mitt förra cyniska (och rätt vidriga) jag, ha slutat vara kär och bara känna krav att vara tillsammans. Jag borde ha slutat se honom i ett skimmer av fullkomlighet och bara sucka när han föreslår att vi ska ses. Men vet ni vad? Jag vill träffa honom nu mer än någonsin. Jag vill kyssa honom hela tiden, jag vill känna hans hud emot min varenda minut, jag vill prata med honom tills min tunga blir trött, jag vill ha sex med honom tills jag rent fysiskt inte kan mer. Istället för att ha avtagit, så har min kärlek för honom bara växt. Den växer varje gång jag träffar honom, för varje gång jag ser honom så finns det något nytt att förälska mig i, eller något "gammalt" som jag faller för åter och åter igen. Skimret av fullkomlighet har inte minskat, det har snarare ökat till den grad att jag snart blir bländad när jag ser på honom. Jag tänker inte påstå att han är perfekt, för det finns det ingen som är, men det behöver han inte vara. Han är precis så fantastisk som jag vill.

Och det underbara är, att jag inte är beroende av honom. Jag är inte med honom för att jag inte klarar mig ensam, som fallet har varit tidigare med andra. Jag är med honom för att jag älskar att vara med honom, jag är med honom för att det är en av de bästa sakerna som finns i hela världen. Jag är med honom för att han är en av de bästa människorna jag någonsin har träffat. Jag är med honom för att jag vill.

Jag älskar min Fågel och min Fågel älskar mig. Kan man någonsin begära något mer?