Kvartärgeolog, hungrig kock eller SÄLJARE, ÄR DU DEN VI SÖKER?!???!???

Jag söker jobb. Det finns inte så många jobb. Jag har sökt tre stycken, ett som parkvårdare, ett som 7elevenbiträde och ett som konditorbiträde. Jag misstänker att jag inte kommer höra ett ljud från någon av dem, eftersom det har varit så hittills. Jag vill inte söka mer jobb, jag orkar inte. Det är jobbigt att fixa en fin ansökan och skicka in den och sen inte få höra något och känna sig helt värdelös. Jag vet egentligen att det inte är så, jag är inte värdelös, det är mycket konkurrens om jobben och allt sådant.
Men det känns så.
Och jag hatar att bara sitta hemma. Så fort jag inte har något akut att göra, så fort jag tappar styrfart, så fort jag inte håller mig till 100% uppe i varv så rasar det bara och jag lägger mig i soffan och bara stirrar rakt fram. Känner inte att jag har något värde för världen.
Det blir jobbigare att söka till skolan nu också, jag vågar liksom inte riktigt för det känns ändå som att jag inte kommer komma in. Och om jag kommer in, då kommer det säkert bli problem med pengarna och allting.
Varför måste det kännas så svårt, allting? När jag tänker på framtiden får jag ångest, ibland så pass att mitt hjärta dunkar jättehårt i bröstet och jag inte vet jag ska göra för att få det att kännas bättre. Jag vill bara krypa in i mig själv, önskar att jag var en sådan där trädgårdssnäcka (snigel) med ett stort skal där jag bara kunde gömma mig och ligga under en vinbärsbuske hela sommaren och kanske hösten och kanske vintern och kanske nästa vår, hur länge som helst tills framtiden inte längre skrämmer skiten ur mig.

Jag är inte redo. Jag är inte snart 21, i mitt huvud är jag fortfarande 10 år och tycker att det roligaste som finns är att sitta hemma och pyssla med Ricki Lake eller Baywatch i bakgrunden. Jag vill vara där igen. Det var inte ångestfritt, det var det inte, och antagligen förskönar jag så att det skriker om det, men det känns som att det var lättare. Men å andra sidan satt jag nog där då och önskade att jag var tioochetthalvt år äldre, för "allting kommer bli lättare när jag är stor".
Det är det inte. Det är mycket svårare att vara stor. Man får inte längre plats i den trygga snäckan och verkligheten står utanför och harklar sig med myndig röst.