En lång text om ... saker.

"snälla börja fortsätta blogga sis!" skrev min syster till mig och jag vet bättre än att låta bli att lyda storasyster så här är jag.

Jag har börjat andas djupt igen. Jag slutade aldrig gå till skolan, slutade aldrig att gå upp på morgonen, slutade inte äta helt och började snart att äta helt normalt igen. Jag hoppade aldrig av tåget som är mitt liv, så jag är fortfarande med i matchen. Mitt tips till alla som måste gå igenom något sådant här är att inte hoppa av sitt eget tåg. För om man fortsätter gå upp på morgonen även när det känns som att varenda molekyl i kroppen brinner så inser man efter ett tag att de faktiskt inte brinner på riktigt. Om man försöker hålla i så hårt man bara kan i allt det i ens värld som inte rasar samman så är det lättare att stå kvar på jorden och inte falla isär själv. Jag mår bättre nu, för att jag gick till skolan istället för att ligga hemma i en hög i sängen och undra hur i helvete jag någonsin skulle kunna gå till skolan igen. Och banne mig, det var inte lätt. Det är inte lätt. Men det går och det går bättre än jag någonsin kunde tro. Jag grät på vägen till pendeltåget, jag grät på pendeltåget dit och på pendeln hem och på lunchrasterna grät jag på toaletten och på lektionerna gick jag ut och grät lite extra. Jag grät på morgonen, jag grät på kvällen, jag grät när jag var vaken och jag drömde (drömmer) drömmar som skar (skär) som knivar genom hela hjärtat. Men jag gjorde saker som inte tillät att jag grät konstant. Jag satt på mönsterkonstruktionslektionerna och ritade halva centimetrar i fjärdedelsskala och då fanns det inget krossat hjärta, ingen borttappad guldfisk, för jag tvingade hjärnan att jobba hårt så att hjärtat inte skulle ta över allt.

För det är det som händer när det gör så ont. Hjärtat vill ta över allt och det är så himla lätt att låta det göra det. Att stanna hemma, att stanna i sängen, att lyssna på de låtar som hjärtat vill lyssna på (Utan dina andetag med Kent, Nothing compares to you med Sinéad O'Connor, Green Eyes med Coldplay, Stolen med Dashboard Confessionals). Men jag kunde inte. För när hjärtat tog över så tog smärtan över och jag kan inte låta smärtan styra mig längre. Mitt liv är mitt liv och jag har fått en chans med den utbildningen jag går nu. Jag tänker inte låta smärtan och ett krossat hjärta ta över.

Jag tänkte skriva "men det är inte lätt", fast det skulle vara fel. Det skulle uppfattas fel. För det har varit lätt. Mycket lättare än jag i mina vildaste fantasier kunde tro. Och svårare, smärtsammare och värre. Det har varit dagar det har gjort så ont att jag skrikit rakt ut, dagar då jag undrat hur i helvete det kan göra så ont utan att man dör. Men det har varit lätt att gå till skolan, lätt att hålla huvudet över vattnet. För att alternativet skulle göra mycket ondare. Stanna hemma, låta smärtan ta över.

Aldrig i livet.

Nytt kapitel. Ny dagbok (plus en bok där jag bara skriver ner bra saker. Minst tre varje dag.). Jag kan aldrig glömma, vill aldrig, men jag är på väg någonstans och jag vill inte stanna här. Med några fler bamseplåster, säkerhetsnät i form av underbara människor runt mig för de stunder det eventuellt går åt helvete och en erfarenhet rikare så hoppar jag på mitt tåg igen och åker vidare.


För ärligt talat, vad annars kan man göra?