2009

Såhär innan det nya året är det ju lite kutym att sammanfatta det året som just har passerat. Och jag känner att jag vill göra det. Men jag är lite rädd också, eftersom en så pass stor del av året innehöll någon jag älskar, men nu har varit tvungen att bryta med. Fast det är väl ingen anledning att låta bli, att något gör en rädd alltså. Bästa sättet är att ignorera rädslan och bränna igenom det hela, för att komma ut på andra sidan, förhoppningsvis klokare, gladare, längre hemifrån eller vad det nu kan vara.

Året 2009 kan vara året det hände. Om mitt liv kommer gå som det känns just nu, så var det så. Året då jag insåg att mina händer och den delen av hjärnan där kreativiteten sitter var det viktigaste. Året jag insåg att man visst kan hålla på med kläder. Men också året då jag slutligen lade skrivandet åt sidan för att helhjärtat ägna mig åt det andra sättet att använda en penna. Det känns lite skrämmande, måste jag erkänna. Jag älskar skrivandet, men det är ingenting mot vad jag känner inombords inför ritandet, klädskapandet, det där som inte går att helt sätta ord på men som jag gör. Jag kan inte leva utan det skapandet. Det ligger i mina händer, varje dag. Det skramlar runt i huvudet exakt hela tiden, även om det inte ligger längst fram varje sekund. Och jag har äntligen ställt mig öga mot öga med det hela och ställt frågan: "Kan jag göra det här, ägna mitt liv åt detta?". Svaret blev ytterligare en fråga; "Kan du leva med att låta bli?". Och nej, det kan jag inte. Så förhoppningsvis kan inte världen göra det heller.

Året 2009 var också året då jag insåg att kärlek kan finnas i olika former och att man kan älska någon så att man nästan går sönder inuti men ändå inte vara tillräckligt kär för att ha ett förhållande. Året jag fick lära mig att det är mycket svårare att lämna någon man älskar och bryr sig om än att lämna någon man inte har någon respekt för. Att det gör ondare att lämna i en outtalad konsensus, med flera kilo kärlek, respekt, lycka och omtanke i bagaget, än att bli bedragen och kunna trösta sig med att "jag är så mycket bättre än vad han förtjänar". För han är bättre än vad jag förtjänar, den här gången. Han har det största guldhjärtat den här smutsiga jorden någonsin sett, oavsett om han är min eller inte. Och det kommer jag aldrig glömma. All alzheimer i världen kunde inte sudda bort den lycka vi delade. Jag är glad att jag träffade honom och jag är glad att han har visat mig att världen är så mycket större än jag kunde tro. Och att människors hjärtan kan vara större än jag i min vildaste fantasi hade sett. Tack. Tusen tack, Tobias. Jag kommer älska dig tills jag dör.

Jag kan inte skriva något mer nu. 2009 är snart slut och 2010 blir säkert ett väldigt bra år. Det känns så. Framtiden ser ljus ut och det är inte bara för att jag har ett glas pepsi på bordet framför mig.