Det är så mycket jag måste laga. Inuti. Så mycket som har ramlat ner från hyllorna i min känslomässiga jordbävning. Så mycket som har blivit fuktskadat av alla tårar. Det är glassplitter över hela mitt universum, just nu. Var jag än går så riskerar jag att halka och falla rakt ner i skärvorna.
Hur städar man upp inom sig själv? Just nu vill jag bara fly, men det går inte att fly när det man behöver fly ifrån kommer följa med en, var man än går i hela världen. Oavsett om jag lägger mig i solen på en strand i Egypten, hajkar i regnskogar i Sydamerika, klättrar i berg i Himalaya eller åker skidor i svenska fjäll, så kommer jag själv alltid finnas där. Och mitt totalraserade inre. Så länge jag inte gör något åt det.
På samma gång känns det rätt. Det jag var tvungen att göra, det som fick hela världen att skaka till. "...and the world tilted." Men det är skrämmande, att något rätt kan göra så hemskt ont. Att det kan vara så. Belöningen för att man gör något rätt brukar ju annars vara att det känns bra. Ett MVG, eller en klapp på ryggen. Men vad spelar en klapp på ryggen för roll, när man skakar inombords?
Musik på högsta volym, godis, chips och fortsatt skapande känns som det bästa jag kan ägna mig åt just nu. Och det är ju inte som att någon har dött.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar