Det är läskigt det här med framtid och karriär och utveckling och yrke och val. Jag var så säker i somras att jag ville hålla på med sömnad på något vis. I oktober var jag säker på att jag ville sy till personlig kund och kanske hålla på med något annat vid sidan av. För någon månad sedan var det designer som sken klarast på min framtidshimmel. Nu känner jag starkast för illustrerandet och vill kanske helst bli illustratör. Utlösaren till rädslan just exakt nu är att jag sitter och googlar olika kurser och utbildningar i London, eftersom det är dit jag förhoppningsvis är på väg, för ett tag framöver. Och då hittade jag en fashion illustration-kurs på tre år. Som jag blev sjukt sugen på. Men sen blev jag livrädd och då var jag tvungen att skriva lite.

Tre år. Tänk om jag ändrar mig igen? Nu är det ju inte så att jag ska söka den utbildningen i detta nu, men jag funderar ändå. Jag är en så sjukt velig person, uppenbarligen så vet jag inte exakt vad jag vill. Att jag vill syssla med något kreativt är helt säkert, och inom mode- och kanske konstvärlden också säkert. Men exakt vad?

Och hur i hela helvete ska jag kunna veta det? Anledningen till att jag velar och ångrar mig och ändrar mig och får panik och ältar och får ont i magen är ju för att jag hela tiden upptäcker nya saker. Jag upptäcker att jag blir duktigare på tecknandet hela tiden och då blir det ju en enorm morot. Jag ritar bättre och bättre och i och med det så blir det roligare och då vill jag syssla med det. Men tänk om jag utbildar mig i tre år inom illustration och sen inser att det inte räcker eller är rätt? Ska jag plugga tre eller till och med fem år till, inom mer hands-on-modeskapande? Åh. Jag vet inte. Jag vill bara sitta hela nätterna och rita och dricka cola och lyssna på Glasvegas och låtsas som att jag inte behöver bestämma något.

Men om jag ska känna efter, i magen, djupt innerst inne. Så är det ju faktiskt tecknandet och illustrationen och den delen som har varit roligast sedan jag började på tillskäraren. Och i ärlighetens namn kanske jag överdriver kvalen, för en designer håller ju i grund och botten på med illustration. En designer hittar ju på saker i huvudet och illustrerar dem. En designer sitter ju knappast vid symaskinen.

ÅÅÅÅÅÅÅÅH!

När jag pluggade en tioveckorskurs i modedesign innan tillskäraren, då sa jag efter kursens slut att jag antagligen inte ville hålla på med design-biten för att det var för lite sömnad och för mycket teckning. Och nu är jag precis, PRECIS, tvärtom. Pust. Vilket på sätt och vis kan vara bra. Men ändå är läskigt.

För jag vill ju syssla med koncept och bilder och tecknande och skapande och impulser och infall och inspiration. Med färger och streck och linjer och siluetter och livfullhet. Inte stygn, tråckeltrassel eller pressning. Jag vill inte sitta vid en symaskin eller ett pressbord, jag vill sitta framför ett ritblock eller ett ljusbord. Vill inte hålla på med nålar, vill hålla i pennor. Vill inte trä trådar, vill färglägga och förklara. Vill få ut allt som är inuti mig själv, inte något som finns inuti någon annan.
Vill inte sy prinsessan Victorias bröllopsklänning eller adliga Agdas festdräkt. Jag vill vara del och vara skapare av något större än så. Något jag själv kan sätta i perspektiv mot något annat, inte bara något jag kan beundra för hantverksskickligheten. Det kliar i mina fingrar och klådan kommer inte stillas av att sy. Det kommer krävas mycket mer än så.


Gud. Vad. Skrämmande. Det. Är. Att. Bli. Stor.