Bäst före, se botten.

Alltså, det här med förhållanden. Jag är rädd som fan nu. Inte för att jag direkt står inför ett förhållande, men jag nojar alltid långt i förväg. Så att jag har det klart sen den dagen det kanske händer. Jag är så rädd för dagen när gungbrädans andra ände dunkar i marken. När man inte längre sitter och har pirr i magen för att man är så nykär, utan man sitter där och har ont i magen för man frågar: "är du lika kär i mig fortfarande?" och han svarar: "jag vet inte". När man inte längre längtar efter att få träffa honom, varje sekund, den där kvällen man får ett sms där han undrar om han får komma över och för första gången svarar man: "nej, kanske inte idag, det passar inte så bra. Men vi ses ju på fredag" och det är onsdag och att vara utan honom i två dagar känns inte alls jobbigt som det gjorde i början. Kanske är det rent av skönt. Jag är livrädd för natten man inser att det är trångt att sova två i sängen, att hans underbara närhet inte längre kan överskugga det faktum att det är skönare att sträcka ut armarna ordentligt. Första natten man väcker honom när han, som han alltid gjort, sparkar till en i sömnen och säger åt honom med arg röst att: "sluta med det där!". Och han vet inte ens om att han har gjort det för man har aldrig sagt något förut. Första kvällen man lägger sig bredvid varandra för att sova och man somnar utan att ha haft sex. Första morgonen man vaknar och tycker att det är skönare att bara gå upp och klä på sig, istället för att ligga kvar och lägga nästippen mot den där gropen i hans nacke och bara känna hur hans puls dunkar genom ens ansikte hela vägen in till ens eget hjärta. Jag är rädd för att inse att hans leende inte alls är sådär fantastiskt som det var i början, det är egentligen ganska tröttsamt. När man, istället för att bli glad och kåt när han tar på en, blir irriterad och skalar bort hans fingrar från ens bröst och går och läser tidningen istället. När "jag älskar dig" har blivit slentrian och "jag saknar dig" är något man bara säger för att man inte kan komma på något bättre att säga fast egentligen känns det faktiskt inte i magen som att man saknar honom alls.

Jag blev bitter när jag och min förrförra pojkvän gjorde slut och nu känns det som att jag håller på att bli det även denna gång. Inte som då, för istället för att vara övertygad om att alla pojkvänner kommer vara otrogna och gå runt med panisk ångest över det, så känns det nu som en omöjlighet att kärlek kan komma utan ett kort bäst-före-datum och när man gått hand i hand i tillräckligt många månader kommer det börja smaka surt.