Känslor efter ett på natten.

Jag skickade precis ett mail på facebook till en gammal lärare. Jag har ett par gamla lärare som vänner på facebook, fast för mig är de inte bara "gamla lärare" utan inspirationskällor och människor som gjort mig bättre, på olika sätt. Iallafall så är den här mannen någon som var ett stort stöd för mig under min tid på högstadiet och jag är inte helt säker på att han vet hur pass mycket bättre han gjorde en ganska jobbig högstadietid för mig. Så jag kände att det var på sin plats att tala om det för honom. Men så nu, när jag har skickat ett långt meddelande och tackat honom för allt han gjort för mig, så börjar jag fundera på hur ärlig man ska vara mot människor. Ibland undrar jag om folk förstår hur uppriktig jag är när jag berättar för dem att de exempelvis har varit viktiga för mig under någon period. Är rädd att folk ska tro att det bara är något ytligt, som verbala motsvarigheter till sådana där luft-kindpussar som fjortonåriga tjejer i canada goose-jackor och för mycket brunkräm ägnar sig åt. Det är det förstås inte, eftersom jag inte ägnar mig åt att övertyga oviktiga människor om att de är viktiga för mig. Men de här människorna som faktiskt är eller har varit riktigt viktiga för olika delar av mig, mitt liv och min personlighet, jag vill att de ska veta det, även om det handlar om en lärare, som jag inte längre har någon direkt relation till. Jag hoppas bara att han förstår hur pass direkt det jag just skrev till honom är taget ur mitt hjärta.

Berättade även för någon igår att han är en av de få jag träffat i mitt liv som faktiskt skulle kunna hjälpa mig att stryka lite saker från min att-göra-innan-jag-dör-lista. Vet inte riktigt varför det känns så, men det gör verkligen det. Det känns som att han förstår saker hos mig som inte många andra gör, som att världen han ser genom sina glasögon inte är helt olik världen jag ser genom mina ögon. Jag får så ofta känslan att folk inte förstår vad jag menar när jag förklarar mina känslor, som att de försöker förstå eller ler åt att det är lite smågulligt, men de förstår inte hur pass på allvar jag menar det när jag säger att jag vill dansa tryckare, stå på scen, gå på jazzclub, ligga på en äng och göra former av molnen, åka bergochdalbana fast jag är så rädd att jag nästan får ont i magen att bara tänka tanken, springa hand i hand över en bro bara för att det ser så fint ut i mitt huvud när man gör det, bygga en koja och ligga därinne en hel dag och läsa för varandra och ha picknick därinne under alla filtar. Det låter kanske idiotiskt för andra, men i min värld så är det saker jag måste få gjort innan jag dör, och jag skulle inte känna att mitt liv var komplett om jag hela tiden förnekade de små sakerna jag fantiserar om. Vad är det för mening att leva om man inte gör sådant som man tror får det att pirra i magen? Det kanske blir pannkaka av det hela, jag kanske känner mig skitdum när jag dansar tryckare vid 21 års ålder eller när det nu blir, det kanske känns jättekonstlat att bygga en koja och äta kakor och dricka saft där inne och jazzclub kanske inte alls är något för mig men jag vill prova! Jag vill känna att det känns jättedumt, jag vill inte bara gissa att det kanske kommer göra det.

De senaste månaderna har jag bestämt mig för att allt jag tänker som börjar med meningen: "jag har alltid drömt om att..." är sådant jag faktiskt ska se till att göra. Om inte annat för att jag ska ha något att skriva om.